Noah (2014) - 2/6

Innan han gjorde Noah hade Darren Aronofsky regisserat fem långfilmer: Pi, Requiem for a Dream, The Fountain, The Wrestler, och Black Swan. Det är en rätt fantastisk meritlista - när den svagaste punkten är den vackra och utomvärldsliga The Fountain vet man att vi har att göra med en briljant konstnär.

Därför mötte jag nyheten att han skulle göra film av den bibliska Noa-historien med förvåning och förväntan. Vad skulle Aronofsky, en man till synes besatt av besatthet, göra med den här korta och gravt föråldrade berättelsen? Visst, Noa hade sin besatthet han också, besatt som han var av att rädda världen mot all logik och alla odds. Men det kändes inte som en berättelse för Aronofsky. Men jag var ändå hoppfull. Se karlens meritlista ovan. Inte kunde han göra fel?

Jo, det kunde han. Noahs främsta merit är att den visar hur vana vi har blivit vid sagolik CGI; horder av datoranimerade djur anländer till arken och vi reflekterar inte ens över det. I övrigt är det här en mycket märklig skapelse, som bland annat lyckas med bragden att ha fler hål i handlingen än sin - bibliska - föregångare. Visst, den löser mat-och-bajs-problemet genom att ha alla djuren i dvala under hela resan, men problemet med mänsklighetens genetiska enhetlighet efter syndafloden har den gjort ännu värre. Inte illa.

Problemen kommer redan från början. Kain dödade Abel och förvisades till fjärran länder där han fick så många barn (med vem?) att hans ättlingar skapade en industriell civilisation - en ond sådan. Hans överlevande bror Set är den ende som bevarar godheten i världen och då hans reproduktionsstrategi verkar vara "ett barn per generation" så är de goda snabbt numerärt underlägsna. Noa (Dakota Goyo) är Sets siste ättling och ser sin far (Marton Csokas) dödas av Tubal-Kain (Finn Wittrock).

Vid det här laget har världen förvandlats till en postapokalyptisk ödemark, utsugen och förstörd av Kains ättlingar - antar jag, det görs aldrig tydligt. Noa växer upp (och blir Russell Crowe), hittar sig en fru (Jennifer Connelly) och tre söner: Sem (Gavin Caselegno, sen Douglas Booth), Ham (Nolan Gross, sen Logan Lerman) och Jafet (Leo McHugh Carroll). Så han har i alla fall skippat det där med att vägra skaffa fler barn än ett. I deras lilla familjeenhet ingår även Ila (Emma Watson), den enda överlevande från en mördad familj. Själv är hon skadad så att hon aldrig kan få barn.

En dag får Noa en vision. Världen kommer att gå under i översvämning och det är hans uppdrag att rädda djurlivet. Han talar med sin farfar Metusalem (Anthony Hopkins, i den enda underhållande rollen i filmen) och börjar sedan bygga en ark. Hjälp därtill får han av fallna änglar som förvandlats till bisarra stenmonster som inte heller följer någon logik. Ena stunden kan de jagas ner som värnlösa byten; nästa håller de stånd mot en hel armé och man måste nästan vara Tubal-Kain för att besegra en av dem.

Ja, Tubal-Kain (numera Ray Winstone) finns förstås fortfarande i närheten som kung över en mordisk barbarhord. Han predikar människans överhöghet över skapelsen, den fria viljans primat, och överlevnaden framför allt annat. Han står i skarp kontrast till Noa, som bara vill underkasta sig Skaparen.

Noa har den aronofskitiska besattheten, men det är inte mänsklighetens överlevnad han vurmar för. I Aronofskys version vill han utrota mänskligheten. Det var människans ondska som förstörde paradiset, och syndaflodens syfte är att återskapa paradiset. Ergo, inga människor. Och den besattheten, den övertygelsen, driver honom... nästan ända fram.

För sen gör Aronofsky något jag aldrig väntade mig av honom när han låter det hela ändas med en våldsam slutstrid, en vändning så väntad att den blev oväntad, och ett slut som bara rinner ut i sanden.

Aronofsky är skicklig, och det är därför Noah inte sjunker ner i de riktiga djupen av uselhet. Visst är den tråkig för det mesta och skådespelarna är inga som med övertygelse kan uttala de här stela replikerna, men man vill i alla fall veta vart det är på väg och se hur det går med konflikten mellan Tubal-Kain och Noa.

Men det här var den gången då Aronofskys geni svek honom. Låt oss hoppas att det aldrig händer igen.

Das Boot (1981) - 5/6

Det finns ett halvdussin versioner av Das Boot. Den har släppts som långfilm i olika versioner, som miniserie, och slutligen som en 293 minuter lång film som består av nästan allt material från miniserien. Det är den versionen jag har sett.

De nästan fem timmarna berättar en episk historia genom det klassiska greppet att observera det stora genom det lilla. I det här fallet är det andra världskriget genom en enda tysk ubåt och dess besättning. Deras öden är en miniversion av det Tyskland gick igenom under detta det blodigaste av alla människans krig.

Vår huvudperson, i så måtto det går att välja en enda, är löjtnant Werner (Herbert Grönemeyer). Han skickas som krigskorrespondent till ubåten U-96. Vi träffar honom och resten av besättningen på en nattklubb där soldaterna festar innan de ska ge sig ut under havet i en trång metallburk. Redan här ser vi de första sprickorna i den nazistiska rustningen när kapten Thomsen (Otto Sander) håller ett tal som führern nog inte hade tyckt om.

Löjtnant Werner är vår berättare och det är genom honom vi följer handlingen. Han studerar officerarna och manskapet. Han vet vilka som är nazister - egentligen bara en man ombord - och vilka som är mer skeptiska. De flesta verkar inte bry sig, de gör som de blir tillsagda och försöker komma undan med vad de kan.

Det är svårt att i korta ordalag beskriva en film så svepande som Das Boot. Vi följer besättningen genom strider, stormar, segrar och nederlag. Kriget böljar, misstankarna att det inte står väl till med Tyskland kryper upp till ytan, men manskapet fortsätter göra sitt jobb. De är faderlandets soldater, det är vad de gör.

De klaustrofobiskt effektiva scenerna ombord på ubåten kontrasteras med öppna, ljusa scener där besättningen lämnar skeppet. De bjuds in på ett lyxfartyg där de får berätta sina historier för ivrigt lyssnande patrioter. Sedan sitter de fast under vattnet i en ubåt som de kämpar för att reparera innan syret tar slut. Och ständigt rör de sig mot slutet som vi - och även de - vet är oundvikligt. Det finns ingen seger; det är bara en fråga om vem som kommer att överleva.

Lothar-Günther Buchheim, som skrev boken som filmen bygger på, var inte nöjd med resultatet. Han tyckte att hans antikrigsbok hade förvandlats till ännu en film som glorifierade krig, en blandning mellan en tunn amerikansk actionfilm och tysk krigspropaganda. Jag tror inte att han och jag såg samma version. I den Das Boot jag såg finns ingen glorifiering. Berömmet officerarna får är ihåligt, hedern och äran är långt borta. Det här kriget har ingen ljus sida.

Lord of the Rings (2001/2002/2003) - 6/6

När Tolkiens legendariska ringsaga till slut skulle bli film på riktigt var fansens reaktion lätt att förutspå. En del hävdade naturligtvis (och hävdar fortfarande) att historien är ofilmbar. Andra trodde att det skulle kunna bli perfekt, men bara om just de fick styra och ställa precis som de ville; filmindustrin skulle förstås förstöra allt. Åter andra hickade till när namnet Peter Jackson nämndes, vilket i och för sig var förståeligt; trots The Frighteners och Heavenly Creatures var han i de kretsarna mest känd för slemmiga splatterfilmer som Braindead och Bad Taste. De som kände till Meet the Feebles tyckte nog inte att det var en merit heller.

Många av fansen sitter tio år senare kvar i den reaktionen och visar därigenom att de lider av samma defekt som så många fans: de förstår inte att filmer inte görs för förlagans fans. Man kan inte göra en X-Men-film som är perfekt för serietidningsälskarna, för de är inte tillräckligt många. Man måste göra en X-Men-film som drar masspublik och om det kräver en och annan liten ändring som stör hardcorefansen så är det värt det för alla. På samma sätt är Lord of the Rings den bästa filmversion av boken som vi kunde hoppas på, och mycket bättre än vi kunde vänta oss. Visst finns det några ändringar jag inte begriper hur jag än försöker. Det ändrar inte att Jackson och hans folk åstadkom ett mästerverk.

Liksom Tolkien betraktar jag böckerna som en bok och därmed också filmerna som en film, av samma anledning. De hänger sömlöst ihop; de två första filmerna har varsitt miniklimax men ingenting man ens skulle höja ögonbrynen över om man såg filmerna ihopklippta till en enhet. Det här är en enda lång historia som börjar och slutar i den lilla byn Hobsala.

Där lever hobbiten Bilbo (Ian Holm), som tvärtemot hobbitarnas traditioner gav sig ut på ett väldigt äventyr med dvärgar, trollkarlar, drakar, alver, jättespindlar, en varbjörn och ett mystiskt litet monster som kallades för Gollum. Från honom stal Bilbo en magisk ring; när han sätter den på fingret blir han osynlig. På sitt födelsedagskalas använder han ringen till att spela gästerna ett spratt, men en av gästerna är för skärpt för det: trollkarlen Gandalf (Ian McKellen). Han misstänker att ringen är mer än den först verkar.

Bilbo ger sig av för att bo hos alverna, hans släkting och skyddsling Frodo (Elijah Wood) får ta hand om ringen, och Gandalf reser iväg för att göra efterforskningar. Det han upptäcker är att Bilbos magiska ring är Den Enda, en ondskefull och oerhört kraftfull ring, smidd i Domedagsklyftans eldar av den mörke herren Sauron. Saurons tjänare, de kåpklädda odöda nazgûlerna, är på jakt efter ringen och Frodo måste fly tillsammans med sin vän och trädgårdsmästare Sam (Sean Astin).

Ett episkt äventyr tar vid. Tillsammans med människorna Aragorn (Viggo Mortensen) och Boromir (Sean Bean), alven Legolas (Orlando Bloom), dvärgen Gimli (John Rhys-Davies) och sina hobbitvänner Merry (Dominic Monaghan) och Pippin (Billy Boyd) måste Frodo och Sam färdas tvärs över Midgård för att nå landet Mordor, där skuggorna ruva, och kasta ringen i Domedagsklyftan. Om Sauron får tillbaka den kommer han att härska över världen.

Tolkien hade specifika styrkor och svagheter. Han var en genialisk språkkonstruktör och världbyggare. Hans omsorg om sin historias interna konsistens låg bortom det anala. Han skapade litteraturens främsta fiktiva värld, en parallell verklighet lika trovärdig som vår, om inte mer. Det är en fantastisk grund att bygga en episk film på. Problemet är att det som händer i Lord of the Rings bygger på en bakgrundshistoria som omöjligen kan förklaras i en film, och ibland blir man tvungen att bara kalla något för en balrog och hoppas att karaktärernas tydligt visade rädsla räcker; man har inte tid att förklara vad en balrog är. Bakgrunden måste levereras i småbitar, det absolut viktigaste och ingenting annat. Det fungerar, bättre än man kunde vänta sig.

Tolkiens svaghet låg i själva skrivandet. Sällan har en så framgångsrik bok varit i så skriande behov av en stenhård redigerare. Det är inte lika illa i det engelskspråkiga originalet som i den översättning av Åke Ohlmarks som de flesta svenska läsare är bekanta med, men för Tolkien var litterär skönhet alltid nummer två på prioriteringslistan. Det har gjort boken långsam och stel. Jag tyckte om den när jag läste den, men jag fick aldrig en uppfattning om den enorma kamp som pågick, hur världens öde hängde på en lös tråd, hur ond Sauron verkligen var.

Filmversionen fixar allt det där. Redan i den korta prologen där vi får höra historien om Sauron och ringarna kände jag det pirra i hjärtat när människor och alver samlades för en sista allians mot mörkret, och när vi fick se Hobsala för första gången hade jag två tankar: "han gjorde det tamigfan" och "det skulle kunna vara så här fint för alltid om Sauron bara inte var en så stor skit". När Elrond (Hugo Weaving) ser Sauron kliva in på slagfältet syns det i hans ögon hur stort detta är. Det är Sauron, en obevekligt ond halvgud, och Elrond slåss för sin världs överlevnad. När Aragorn stöter ett spjut i ett troll och fräser av vrede förstår vi varifrån vreden kommer: kan inte de här satans monstren bara sluta vara så elaka? Kan ni inte låta oss vara i fred? Det var känslor jag aldrig fick av boken.

Det återkommer om och om igen i filmen. Frodo är liten, rädd och långt hemifrån, men vägrar ge upp. Sam drivs vidare av sitt inre ljus och sin kärlek till Frodo. Aragorn har ett öde han fruktar, men till slut vågar han möta det. När de befinner sig i samma situation är det Frodo det är synd om, denne lille modige varelse som inte vet något om svärd och mörker, inte Aragorn som tillbringat ett liv med att döda orcher. Filmen tog Tolkiens historia och gjorde något bättre av den. Sammanlagt är extendedversionen nästan tolv timmar lång och den haltar inte för ett ögonblick, mycket just därför att den lyckas nyttja den emotionella potential som Tolkien skapade men inte använde.

Det kräver en säker regissörshand och skickliga skådespelare. Jag vågar säga att få av aktörerna i Lord of the Rings kommer att göra bättre prestationer i framtiden. John Rhys-Davies har det kanske svåraste uppdraget; han ska vara en hård luttrad krigare och comic relief på samma gång. Därför kopplar Gimli aldrig samman med mig lika mycket som de andra. De fyra hobbitarna, på plats för att vara publikens företrädare, lyckas oklanderligt med den uppgiften. Legolas ges onaturliga repliker men Orlando Bloom uttalar dem som om det är så han låter när han vaknar på morgonen. Aragorn utvecklas från smutsig vandrare till värdig konung.

Man kan inte tala om Lord of the Rings utan att prata om effekterna, signerade Weta Workshop som därmed gjorde sig till ett Industrial Light and Magic för 2000-talet. I Lord of the Rings fick vi för första gången se vad CGI verkligen kunde göra. Här smälter det samman med skådespelarna och ger oss gigantiska monster, väldiga arméer, fantastiska platser och sprakande magi. Här är CGI inte ett sätt att skära ner effektavdelningens budget utan ett sätt att skapa bilder som vi aldrig tidigare sett på film.

Som Gollum. Det lilla monster som ägde ringen före Bilbo dyker upp som en CGI-skapelse, och inte bara vilken CGI-skapelse som helst utan den bästa vi då hade sett. Gollum, som skapades med motion capture via skådespelaren Andy Serkis, är en naturtrogen varelse som knuffas, brottas, hoppar omkring, och i största allmänhet interagerar med skådespelare och miljö på ett sätt som ansågs omöjligt tills vi såg det. Tio år senare är han fortfarande imponerande och det lockar fram frågan varför. Varför, om Gollum kunde produceras redan 2002, ser vi fortfarande så mycket dålig CGI på film? Varför ser inte allt ut som Gollum? Varför har vi inte sett något bättre än Gollum?

Antagligen för att alla inte är lika bra som Weta Workshop, alla inte är lika dedikerade som Weta Workshop, och de flesta ser på CGI som just ett sätt att slippa animatronics och dyra handgjorda effekter, inte ett sätt att göra bättre effekter. Och när de förförs av CGI:s potential blir de i stället fixerade vid att göra så bisarra saker som möjligt så att CGI:n inte ska gå till spillo. Så icke i Lord of the Rings, även om ett visst grottroll kommer nära.

Jag har hittills sjungit filmens lov och det är den värd, men det måste nämnas att den har sina svagheter. En del av de ändringar som gjordes från bok till film är oförklarliga och de flesta av dem har hamnat i mittdelen. Ingen trodde någonsin att Aragorn verkligen dog när han trillade av klippan. Den sista delen har alldeles för många slut; jag förstår varför Peter Jackson ville avsluta på samma sätt som Tolkien gjorde men det borde ha sparats till extendedversionen. Jag såg den sista delen på bio med tre personer som aldrig läst boken, och vi hann inte mer än två steg förrän de undrade vad det där var för båt och jag suckade och försökte räkna ut hur jag skulle kunna förklara det utan att tråka ihjäl dem. Lord of the Rings har fel som kunde ha fixats.

Men när man sätter samman allt - regi, musik, skådespel, historia, effekter - blir det tydligt att Lord of the Rings är en briljant kreation, den bästa fantasyfilm som gjorts och en film som överskrider fantasygenren, ett av de största epos vi sett, en oförglömlig orgie i kärleksfull filmkonst, en mastodontfilm som tar ett halvt dygn att se och ändå aldrig flagnar. Den är mer än en värdig version av en obegränsat kultförklarad bok, den går bortom boken och karvar sig en egen plats i mästerverkens panteon.

Ja, jag ser fram emot Bilbo.

Ben-Hur (1959) - 6/6

Vi befinner oss i det av Rom ockuperade Jerusalem. Romaren Messala (Stephen Boyd), som växte upp i Jerusalem, återkommer nu dit och förverkligar pojkdrömmen att föra befäl över Jerusalems garnison. Som liten var han vän och andlig broder med den judiske prinsen Judah Ben-Hur (Charlton Heston), som är den förste som kommer för att besöka honom. Messala verkar respektera folket han kommit för att övervaka. "It was his country before it was ours", säger han till vakten som ska släppa in Ben-Hur. "Remember that."

Det blir ett kärleksfullt återseende med barndomsminnen och gratulationer. De här två männen har förblivit vänner under de år som de var åtskilda och nu äntligen kan de vara bröder igen. Ingen av dem vill att Ben-Hurs respekterade ställning hos sitt folk och Messalas roll som upprätthållare av pax romana ska driva in några kilar mellan dem, men det är precis vad som händer.

De flesta handlingar kan beskrivas med en kort mening eller två. Man beskriver filmens setup och sen är det något, mer eller mindre definierat, som resten av historien går ut på. Trots alla fantastiska sekvenser i Lord of the Rings är handlingen ändå att Frodo försöker föra ringen till Domedagsklyftan. Två män söker efter en kvinna som kidnappats av indianer. En gammal kåkfarare försöker ta reda på vad som hänt med hans dotter. En man försöker överleva och behålla sin individualitet i fängelse.

Så kan man inte beskriva Ben-Hur. Den flyter från plats till plats och följer sin huvudpersons färd genom livet. Judah Ben-Hur drabbas och hyllas, förlorar och triumferar, lyckas och misslyckas. Han är slav och herre. Vi bryr oss om hans livsöde från de första minuterna till de sista och däremellan får vi se lojalitet, förräderi, broderskap, tradition, vänskap och svek. Därför vill jag inte heller beskriva handlingen närmare. Om du har nog med tur för att inte veta något om den, upplev den så som filmskaparna ville, genom att se den utvecklas framför dig.

Ben-Hur är en vacker film, både praktiskt och metaforiskt. Den behandlar enorma skeenden och små människors känslor med samma skicklighet. Den är tre och en halv timme lång och känns ändå varken hoptryckt eller utsträckt. Handlingen rör sig framåt med jämn och lämplig hastighet och filmen ger intryck av att helt enkelt råkat få just den längd som den fick. Det behövdes inte mer och jag ville inte göra ett enda klipp.

Den mest berömda scenen - vagnloppet - är precis lika enastående som sitt rykte. Ben-Hur är i det unika formatet 2,76:1 och det är i vagnloppsscenen som det används fullt ut. Jag kan tänka mig att resten av filmen kan misshandlas ner till TV-format eller vanlig widescreen av någon för evigt fördömd pan-and-scan-häxdoktor, men minsta försök att klippa i vagnloppsscenen skulle förstöra den. Plötsligt skulle vi bara se Ben-Hurs ansikte och inte hans hästar eller vagnarna han tävlar mot. Det är ett fantastiskt skådespel som demonstrerar filmkonstens enorma potential. Jag önskar att jag hade fått tillfälle att se den på bio, med en gigantisk duk som placerar mig på gruset bland snurrande trähjul och galopperande hingstar.

Lawrence of Arabia (1962) - 6/6

Peter O'Toole må spela huvudrollen i Lawrence of Arabia, men stjärnan är öknen. Den till synes oändliga, heta, vindsvepta, gulbruna, omstridda öknen som breder ut sig bakom skådespelet och blir mer än en bakgrund för händelserna, den blir en egen karaktär.

Jag har bara sett Lawrence of Arabia i en TV-ruta och försöker föreställa mig upplevelsen att se den på en enorm bioduk. När öknen täcker hela bilden och någonstans långt borta syns en liten prick som blir en fläck som blir något som rör sig som blir en man på kamel som plötsligt har ett gevär i handen och så är världen väldigt annorlunda.

Ryttare rör sig mellan klippor som förminskar dem till nästan ingenting. Långa rader av beridna soldater galopperar genom obeskrivliga miljöer. Hettan får luften att böjas, vrida sig och skapa hägringar. Vinden gör världen föränderlig. Öknen är en vild och farlig plats, där man lika gärna kan dö av att rida vilse och inte finna vatten som av att finna en brunn man inte får lov att dricka ur.

Scen efter scen i Lawrence of Arabia ser ut att ha varit nästan omöjlig att filma. Kamerabesättningar måste ha klättrat högt upp på vassa klipptoppar och väntat på att kamelryttare skulle traska in i bild och synas bara för att deras kläder är mörkare än den omgivande sanden. Öknen kan inte bara ha plågat karaktärerna utan skådespelarna, kameramännen, teknikerna, varenda människa som var inblandad i Lawrence of Arabia måste ha fått hemska minnen av glödande sand och hänsynslös vind.

Mot denna bakgrund utspelar sig historien om T.E. Lawrence, en man som av allt att döma var en förstklassig excentriker och som Peter O'Toole spelar som just en sådan. Hans i sin samtid misstänkta homosexualitet nämns aldrig rätt ut, men den antyds i hur han talar och rör sig, för att inte nämna de två unga tjänare han med glädje överbetalar och som sen aldrig lämnar hans sida.

Lawrence är major i brittiska armén under första världskriget. Han anses vara lite av en odugling, inte dum eller inkompetent, bara ovillig och lätt uppstudsig ("It's my manner", förklarar han, "it looks insubordinate, but it isn't really"). Trots detta blir det han som väljs ut att ge sig iväg till öknen för att hjälpa den arabiske prinsen Faisal (Alec Guinness) som håller på med en revolution mot turkarna. På vägen stöter Lawrence på Sherif Ali (Omar Sharif) som lär honom en hård läxa om motsättningarna mellan olika arabstammar. Lawrences vägvisare dör eftersom han drack ur fel brunn.

Lawrence når Faisal och börjar leda araberna i strid mot turkarna. Kriget förändrar honom med sitt blod och sitt våld. För att bevara alliansen mellan arabstammarna han har förenat måste han göra saker som förföljer honom resten av hans liv. Det är en lättnad när han når vägs ände och får åka hem till England när Faisal förklarar att krig är för unga män, sen är det gamla män som stiftar fred.

Innan Lee Strasberg skapade skola med sin The Method, som gick ut på att skådespelare skulle frammana personliga minnen och känslor för att göra sina prestationer realistiska, var skådespelarens konst att genom mycket medvetet styrda ansiktsuttryck och tonfall förmedla mer än orden kunde. Lawrence of Arabia samlar några av den skolans största mästare: Omar Sharif, Peter O'Toole, Alec Guinness, Anthony Quinn, Claude Rains och Arthur Kennedy. För oss barn av de senaste årtiondena har deras spel en väldigt annorlunda känsla än den man får från halvgalna Method-proffs som Daniel Day-Lewis och Christian Bale, men det skänker också en gammaldags air och ett klassiskt epos som Lawrence of Arabia kan bara vinna på det behärskade, återhållna spelet från män som Alec Guinness.

Trots en handling som inte har svårt att fylla tre och en halv timme, trots alla dessa skådespelarkonstens skyddshelgon och trots all spänning och allt blod är det bestående intrycket av Lawrence of Arabia ändå öknen och den unika skildring av den som David Lean ger oss. Lawrence of Arabia är mer än en berättelse, den är en upplevelse.