Den 22 juni 1954 kom två tonårstjejer springande till det tehus som de hade lämnat tillsammans med den enas mamma bara några minuter tidigare. De var till synes förskräckta och skrek att mamman hade fallit och skadat sig. Det tog dock inte lång tid för polisen att inse att det fanns mer i den här historien än en enkel olycka. Det blev början på ett av Nya Zeelands mest kända rättsfall. Nästan sextio år senare är det kvardröjande intrycket fortfarande en tom undran. Hur kunde två tonårsflickor ta en tegelsten och med över fyrtio slag döda den enas mamma?
Peter Jacksons film från 1994 söker svaret på den frågan i flickornas förhållande. De var intelligenta, de var känsliga, de var kreativa, de var udda, de var utstötta. De knöt band genom sin gemensamma kärlek till konsten, litteraturen, musiken och filmen. Den sprudlande, uppkäftiga Juliet måste ha varit som en magnet för den tillknäppta, blyga Pauline som i sin tur utövade en mystisk dragningskraft på Juliet.
Flickornas relation och väg ner i mörker och galenskap porträtteras skickligt av två skådespelerskor som båda har gått vidare till kändisskap. Pauline Rieper (Pauline Parker i verkligheten) spelas av Melanie Lynskey som även den mest sporadiske TV-tittare känner igen som grannen som är besatt av Charlie Sheen i Two and a Half Men, medan Juliet Hulme spelas av Kate Winslet vars meritlista torde vara välbekant. De får god hjälp av resten av rollistan men framför allt av Jacksons filmkonst.
Båda flickorna känner sig svikna av sina föräldrar. Juliet blev i flera månader lämnad ensam på Bahamas för att tillfriskna från en lungsjukdom och tvingade sina föräldrar att svära att aldrig lämna henne igen, men det sker först när hon blir sjuk och sen när hennes föräldrar skiljer sig. Paulines problem är mindre specifikt; hon delar många tonåringars känsla av att vara ensam och missförstådd. Hon skriver i sin dagbok (som troget återges i form av Melanie Lynskeys berättarröst) att ingen förstår hennes och Juliets genialitet.
De skapar sig en fantasivärld som de kallar Borovnia. Där är Juliet drottning Deborah och Pauline en vacker zigenerska vid namn Gina. De skulpterar lerdockor av sig själva och de andra invånarna i Borovnia, och i fängslande fantasisekvenser får lerdockorna liv. Pauline och Juliet dansar och lever i Borovnia, men figurerna därifrån får eget liv och börjar tränga in i deras riktiga liv. Drottning Deborahs mordiske son Diello dyker upp i flickornas fantasier och dödar dem som gör dem arga.
De kommer längre ifrån verkligheten. Figurer ur filmer som skrämt dem jagar dem och driver dem i varandras famn. I verkligheten fanns misstankar om att flickorna skulle vara homosexuella, vilket på den tiden hade gjort dem till mentalsjuka brottslingar, men de hävdar i dag att de bara hade en ovanligt intensiv vänskap. Filmen tar tydligt ställning åt andra hållet. I början är det lekfullt, de hälsar med pussar på munnen, men det utvecklar sig till något betydligt djupare än så. Är det viktigt? Krävs det romantisk kärlek för att man ska mörda för varandras skull, eller räcker det med ett platoniskt systerskap som gränsar till besatthet?
När deras föräldrar bestämmer sig för att hålla dem isär och planerar att skicka Juliet till Sydafrika för att göra åtskiljningen permanent kommer flickorna fram till att de måste göra något. De vill fly tillsammans men kommer inte på en plan som fungerar. I stället väljer de att fokusera på den människa som de allra mest ser som ett hinder för deras fortsatta förhållande: Paulines mamma. Hur skulle hennes död hjälpa dem? Det vet de inte. Jag tror att de fortfarande undrar.
11/5: Signs (2002)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar