Serietidningsfilmen är inte mycket yngre än serietidningen själv. Den nuvarande trenden startade 2000 med X-Men, fortfarande en av de bästa filmerna den vågen fört med sig, och vad mig anbelangar uppnådde den perfektion 2005 med Sin City.
Om jag inte hade vetat att Sin City var en serietidning innan den blev film hade jag förmodligen suttit och tänkt att någon borde göra en serietidning av det här. Sin City är inte en film baserad på en serietidning utan en serietidning som råkar röra sig och låta. Jag har aldrig sett en bättre medieöverföring vare sig innanför eller utanför filmens värld.
Underverket uppnåddes först och främst genom att nästan helt stryka fysiska kulisser för att i stället spela in nästan varenda scen mot en green screen och skruva ner färgen och upp kontrasten så mycket det bara gick. Här och där dyker färgfläckar upp, precis som de gör i serien: rött blod, gröna ögon, blå kläder. Resten är bländande vitt eller djupaste svart. Till och med gråskalorna ser ut som om de är svart i förklädnad.
Sedan drog man ner manus och storyboards till ett minimum för att i stället använda sig av Frank Millers ord och bilder. Jag hade inte läst serien innan jag såg filmen (och nu ångrar jag att jag läste den; det finns en scen i Family Values som jag skulle döda för att få se på bioduken utan att veta vad som väntade) men när jag väl läste den satt jag med tappad haka över hur slaviskt filmen hade följt den. Filmrutorna följer serierutorna, replikerna följer pratbubblorna, och en berättarröst ersätter textrutan.
Sin City-serien består av fristående historier, publicerade i okronologisk ordning, som delar karaktärer och platser. De griper in i varandra och det som händer i en kan påverka en annan. Denna aspekt har också förts över till filmen, som innehåller tre längre berättelser plus den korta sekvens som inleder filmen. I varje del får vi se karaktärer från någon av de andra, och den interna kronologin fastställs genom korta informationsglimtar.
Det ovanstående hade varit imponerande oavsett hur slutprodukten hade blivit. Att Robert Rodriguez som annars nått sina främsta framgångar med Spy Kids hade tillgång till Frank Millers briljanta talang är det som knuffar upp Sin City till toppnivå.
Liksom serien sysslar filmen inte med nyanser. De onda är så onda att de äter upp kroppsdelar framför ögonen på deras ägare. De hårda är så hårda att de överlever att bli avrättade. De fula är så fula att de inte kan få sex ens om de betalar. De goda är så goda att de offrar liv och förstånd för sakens skull. De vackra är så vackra att de kan bli omåttligt populära strippor utan att ta av sig ett enda klädesplagg. Det borde kanske inte fungera. Det borde kanske bli kliché av alltihop. I stället är Sin City en film som sätter klorna i tittaren från första filmrutan och inte släpper taget förrän eftertexterna rullar.
I Millers historier är Basin City, av invånarna kallad Sin City, den stad som Chinatowns Jake Gittes drömmer mardrömmar om. Korruption och brottslighet härskar. Några få försöker kämpa emot. En av dem är John Hartigan (Bruce Willis), enligt Miller uppfunnen för att han blev besviken på den sista Dirty Harry-filmen och bestämde sig för att skriva en historia som förtjänade namnet. Hartigan är en gammal man, på väg mot pensionen, men han har ett sista jobb att utföra. Han ska rädda en liten flicka från en sexmördare. Han lyckas, men blir själv anklagad för morden och tillbringar åtta år i fängelse. Han försöker inte ta sig därifrån förrän han börjar tro att något hänt den lilla flickan, men då måste han. Det är henne han lever för nu, när alla andra lämnat honom. Men That Yellow Bastard har sina egna planer.
I The Hard Goodbye är Mickey Rourke den storvuxne, tuffe, starke och brutale Marv. Efter en het natt (som mycket väl kan ha varit hans första gång) finner han sin älskarinna mördad i sängen. Polisen är på väg. Om han stannar blir han anklagad för mordet. Det finns bara en sak att göra, och det är att själv försöka hitta mördaren. Inte för att dra honom inför rätta. För att skipa rättvisa på sitt eget vis.
Den tredje historien är The Big Fat Kill, där Dwight (Clive Owen) hamnar i trubbel med sin flickväns ex (Benicio del Toro). Sin Citys prostituerade, som styr sin del av staden med vapenkraft och utan inblandning från polisen, blir indragna och Dwight finner sig sida vid sida med Gail (Rosario Dawson), som under en förgången brinnande natt har varit hans.
Frank Miller vet vad han gör. Han bygger upp sina hjältar och sina skurkar och vi har inget annat val än att hurra för hjältarna och hata skurkarna så bottenlöst att vi till slut sitter och längtar efter att de ska dö på något plågsamt och rättvist sätt. När det sker är det bara en blinkande ljuspunkt i det oändliga mörker som är Sin City. Få filmer har så skickligt manipulerat mina känslor och ännu färre har fått mig att efteråt längta efter mer. Jag har tålmodigt väntat på uppföljaren i fem år nu.
10/5: Meet the Feebles (1989)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar