Den här filmen definieras på gott och ont av sitt slut. Jag har inte sett en recension av den som inte nämner slutscenerna, de flesta i negativa termer. De är ett svart hål som resten av filmen roterar runt. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om slutet är det modigaste som gjorts i en mainstreamfilm, den största missen i en mainstreamfilm eller ett enormt cyniskt försök att stjäla emotionell tyngd som man inte förtjänar.
Om det är det senare så är det onödigt, för filmen fungerar på egna meriter. Huvudrollen spelas av Robert Pattinson, som förmodligen gjorde filmen av samma anledning som alla unga manliga skådespelare som huvudsakligen uppmärksammas på grund av sin förmåga att höja pulsen hos flickor i nedre tonåren: antingen bleknar man bort eller bevisar att man har skådespelartalang och inte bara ett sött plyte.
Pattinson är Tyler Hawkins, en 21-årig yngling som vill väldigt mycket men får väldigt lite gjort. Han går på föreläsningar utan att vara inskriven på kurserna, han jobbar i en bokhandel eftersom han gillar böcker även om han inte verkar vidare förtjust i arbetet, och han får omkull flickor med sin intellektuella plågad-poet-image, som för en gångs skull inte verkar vara fejkad. Han bor tillsammans med Aidan Hall (Tate Ellington) som delar sin tid mellan alkohol och studier. De är ute tillsammans när Tyler får syn på ett ojämnt slagsmål och ingriper. Han gillar inte polisens cyniska behandling av händelsen och det slutar med att han själv får tillbringa lite tid i häktet.
Kort efteråt berättar Aidan för honom att polisen som grep honom har en snygg dotter, Ally (Emelie de Ravin), och tycker att han ska använda dottern för att hämnas på pappan. Tyler protesterar men det slutar med att han lägger in en stöt i alla fall och inom kort blomstrar romantiken.
Pattinson och de Ravin har riktig kemi, till och med när det stundtals svaga manuset sviker dem. Annorlunda kemi, men lika kraftfull, finns mellan Pattinson och Pierce Brosnan som gör något riktigt imponerande med sin roll som Tylers konstant upptagne far. I en film full av bra skådespelarprestationer levereras ändå den bästa av elvaåriga Ruby Jerins som spelar Tylers lillasyster. Hon och Pattinson porträtterar ett på film sällsynt syskonförhållande; ett helt utan antagonism och rivalitet. Deras kärlek lyser när de talar med varandra och det är bara med systern som Tyler kan slappna av, i alla fall tills Ally kommer in i hans liv.
Så här långt fungerar filmen. Jag berörs av historien. Jag bryr mig om karaktärerna. Jag vill att det ska ordna sig för dem, att Tyler och Ally ska leva lyckliga tillsammans, att lillasystern ska besegra sina plågoandar, att fadern ska mjukna, att Ally ska reparera sitt förhållande till sin egen far och till och med att Aidan ska finna kärleken. Så här långt är det en film jag gärna ser igen.
Och sen kommer slutet. Det kommer från ingenstans, vilket sällan är bra, och är helt oväntat, vilket sällan är dåligt. Först kändes det som om det gör allt det föregående meningslöst, men så är det faktiskt inte. Slutet passar in i temat och skänker betydelse till filmen. Ju mer jag tänker på det desto mer tycker jag om det även om jag gapade klentroget när jag först insåg vad som höll på att hända. Om inte annat så har det fått mig att tänka bra mycket mer på filmen än jag annars hade gjort, och det kan väl i alla fall inte vara dåligt?
21/5: Mysterious Skin (2004)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar