M Night Shyamalans anseende har befunnit sig i fritt fall de senaste tolv åren i en stadig kurva från Sixth Sense, som allmänt hyllades som genialisk, till The Last Airbender, som slaktades av kritikerna. Själv ser jag det lite annorlunda. Jag tyckte Unbreakable var nästan i klass med Sixth Sense, jag tyckte om The Village och jag hade uppskattat Lady in the Water bra mycket mer om den inte hade sett ut som Mary Sue fan fiction. Tips till hoppfulla filmskapare: gör inte en film där du själv spelar författaren vars verk frälser mänskligheten trots att han inte uppskattades under sin livstid.
Sen har vi filmen i mitten. Signs. Det tragiska bottennappet i en annars högklassig serie filmer. Hur den här filmen någonsin fick en enda positiv recension ligger utanför min fattningsförmåga. Den är inte bara bottenlöst korkad, orimligt klichéartad och irriterande förutsägbar utan plågsamt tråkig och i total avsaknad av ens en glimt humor. Det finns scener som försöker vara humoristiska, visst. Det finns bara inte en enda som lyckas.
Mel Gibson tycks ha förlorat all talang han någonsin hade när han spelar Graham Hess, en präst som förlorat tron. Eventuella läsare som redan nu inte förstår hur filmen slutar: ni är portade. Hess fru dog i en version av en gammal klintbergare som ingen nånsin trott på så nu bor han på en gård med sin bror (Joaquin Phoenix) och sina två barn (Rory Culkin och Abigail Breslin). Dottern fyller dricksglas med vatten och lämnar dem lite varstans. Eventuella läsare som missade den enorma skylten med texten "Vattenglasen kommer att bli avgörande senare": ni är portade. Sonen har astma. Eventuella läsare som missade den enorma skylten med texten "Astman kommer att bli avgörande senare": ni är portade.
Plötsligt dyker det upp en sädescirkel i gårdens majsfält. Ja, en sädescirkel: det påstått övernaturliga fenomen som har den förmodligen uppenbaraste förklaringen av alla påstått övernaturliga fenomen. Den här gången är det dock inte mänskliga skojare utan faktiska rymdvarelser, dock rymdvarelser som måste befinna sig på en besynnerlig teknologisk nivå. De kan resa mellan stjärnorna men inte ta sig igenom en ordinär trädörr. Deras kapacitet tycks begränsad till att föra väsen på nätterna.
Signs dumhetskurva har inte nått botten än. Det här är en film vars karaktärer behöver ett gudomligt ingripande för att komma på tanken att klippa till en inkräktare med ett slagträ. Det här är en film vars skurkar besegras med en metod som var klichéartad när den 1962 användes i The Day of the Triffids. Det här är en film som inte har några problem med att en lantlig by i Mellanöstern upptäcker nyss nämnda metod och sen lyckas sprida den över hela världen utan att den når en CNN-reporter som har tillgång till fler datorer och mobiltelefoner än jag sett i mitt vuxna liv.
Filmens apologetiker brukar kalla rymdvarelserna för en MacGuffin, vilket bara innebär att de avslöjar att de inte vet vad en MacGuffin är för något. Ingenstans i definitionen står det att en MacGuffin är ologisk och orimlig. Faktum är att det skulle göra den till en sämre MacGuffin eftersom det distraherar tittaren. En MacGuffin ska bara finnas, inte störa.
När jag först såg Signs trodde jag att den var Shyamalans sätt att visa långfingret för Hollywood och se hur mycket skit han kunde komma undan med i en film. Antingen håller han fortfarande tio år senare på med just det, eller så var han allvarlig med Signs. Jag vet inte vilket jag hoppas på.
18/5: Thriller - en grym film (1973)
1 kommentar:
Ah, det här har jag saknat. Finns inget som går upp mot en rejäl sågning längs fotknölarna.
Skicka en kommentar