Det är tur att jag aldrig varit medlem i Manliga Mäns Machoförbund för annars hade jag troligen uteslutits på grund av min reaktion på Hachiko: A Dog's Story. Den pysslar med skamlös, oförblommerad emotionell manipulation. Den låtsas inte försöka något annat än att leta reda på tittarens känsligaste hjärtnerv, hugga tag och rycka till så hårt det går.
Filmen bygger på en sann historia från tjugo- och trettiotalets Japan. Här har den flyttats till nittiotalets USA och handlar om musikprofessorn Parker Wilson (Richard Gere) som en dag går av tåget och finner en söt liten hundvalp. Han försöker ge den till stationsföreståndaren (Jason Alexander) men han vägrar, och till slut blir han tvungen att ta hem den trots att hans fru (Joan Allen) inte delar hans kärlek för släktet Canis.
Parker Wilson har en japansk vän (Cary-Hiroyuki Tagawa) som berättar att tecknet på valpens halsband betyder lyckotalet åtta, "hachi". Wilson ger hunden namnet Hachi och söker förgäves efter hans ägare eller någon som kan ta hand om honom. När familjen till slut får ett telefonsamtal från någon som vill ta emot Hachi är det för sent. Då tycker till och med fru Wilson att han är en medlem av familjen.
Hachi lär sig själv att komma och möta Wilson på tågstationen när han kommer hem från jobbet. Det är det enda trick han går med på att göra; Hachi hämtar inte bollar och lyder inte kommandon, men han sitter utanför tågstationen varje dag klockan fem oavsett hur man försöker hindra honom.
Men så en dag kommer tåget och Wilson är inte med. Han har fått en hjärtattack under en föreläsning och Hachis vän finns inte mer. Om Hachi inte förstår det eller bara vägrar acceptera det går filmen inte in på. Den bara visar oss hur Hachi sitter kvar på stationen och väntar på professorn, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.
Om du redan nu känner något i bröstet kommer du förmodligen att tycka om Hachiko; annars ska du inte slösa bort din tid. På mig fungerade den och om den fungerar på dig beror på vad du tror rör sig inne i en hunds huvud. Är icke-människor bara virvlande knippen av instinkter och onyanserade känslorörelser eller finns det mer där inne, någon form av minne och förståelse och tolkning av omvärlden? Om det är det förra så betyder kanske Hachiko inte mer än att se en robot utföra sitt program, men till och med då finns det scener i Hachiko som borde beröra. Är lojalitet, vänskap och hopp betydelsefulla egenskaper även hos varelser som inte själva kan uttrycka dem, eller kanske inte ens förstå dem?
14/5: Remember Me (2010)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar