Majoriteten av dem som sett den här filmen hade förmodligen aldrig hört talas om den om det inte vore för att Quentin Tarantino råkat nämna att den var en av hans favoritfilmer i hämndgenren och en inspiration för en karaktär i Kill Bill. Därmed rycktes den ur glömskan och fick en återupprättelse trettio år efter sin tid.
När hon var liten blev Madeleine (modellen Christina Lindberg) våldtagen av en luffare. Traumat gjorde henne psykosomatiskt stum och det är hon fortfarande när hon i vuxen ålder blir kidnappad av Tony (Heinz Hopf). Han ger henne heroin och förklarar att hon nu är både fysiskt och psykiskt beroende och om hon vill att han ska förse henne med mer heroin är det bäst att hon gör som han säger, för i den här filmen blir man pundare av en dos.
Tony inkvarterar henne i en bordell. Hon vägrar dock samarbeta varför han sticker ut hennes ena öga och hon tillbringar resten av filmen iklädd ögonlapp. Jag är inte vidare insatt i hallickverksamhetens konst men jag tycker det låter som en dum idé att förstöra sina prostituerades utseende. Hur som helst, efter den upplevelsen samarbetar Madeleine, men hon har inte gett sig.
Hon gör extratjänster åt kunderna vilket ger henne pengar som Tony inte vet om. Hon har en dag i veckan ledigt som hon använder till att lära sig karate, skytte och stuntkörning (av någon anledning). Hon bunkrar upp heroin. Och sen gör hon sitt drag.
Det Tarantino sade sig fastna för var hur övermänskligt kall Madeleine är. Hon planerar långsamt och metodiskt sin hämnd, lever vecka efter vecka på bordellen utan att tappa målet ur sikte, utan att göra något överilat. När hon väl skrider till handling är det utan misskund. Och visst, på det viset är hon en intressant karaktär. Om hon bara befann sig i en bättre film. Kanske en film utan fullt så stora logiska luckor, med aktörer som kan agera, en film som inte gör alla sina actionscener i märklig slow motion. Det är omöjligt att parodiera våldsscener ur Thriller; de levererades färdigparodierade.
Jag kan väl inte låta bli att nämna porrscenerna med Madeleine på bordellen. De första gör intryck, men slentrianen slår snabbt till och deras huvudsakliga syfte är att påminna tittaren om vilket annorlunda årtionde sjuttiotalet var. Jag förstår varför den här filmen fick klippas sönder och samman för att komma i närheten av att visas.
25/5: Good Bye Lenin! (2003)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar