Jag var till att börja med ett lätt offer för den här filmen. Jag tjuses rätt lätt av karaktärer som Eddie Morra (Bradley Cooper), en obotlig slacker som dumpats av sin flickvän, lever i en svinstia och önskar att han redan hade skrivit klart sin fantastiska roman som ska göra honom rik och berömd. Jag älskar hur hans berättarröst levererar humor i inkongruensen med det som händer och sägs i anslutning till den, och de bedövande snabbklippta flashbacks som illustrerar Morras tankar.
Morra är på förståeligt dåligt humör och det blir inte bättre av att han stöter på sin före detta svåger, vars syster han var gift med "i ungefär fem minuter" tio år tidigare och det slutar med att de sitter på en pub tillsammans. Morra får ett piller av honom, men svågern är inte knarklangare längre. Det här är godkänt och lagligt. Han uppmuntrar Morra att testa och låta pillret ge honom tillgång till hela sin hjärna, inte de 20% som vanliga människor använder. Siffran som nämns brukar vara 10, men då det hur som helst är en myt gör det inte så mycket.
Morra tar pillret. Plötsligt är världen skarp och i klara färger i stället för de vaga bruna toner han levt i hittills. Morra själv förändras i takt med filmen. Han minns sådant han inte ens visste att han någonsin vetat. Han kan skriva övermänskligt fort och bra. Han kan förföra kvinnor som hatar honom. Han kan mångdubbla sitt börskapital på några dagar. Han kan slåss med ett dussin hårdingar och vinna. Han kan lära sig främmande språk bara genom att lyssna på dem med ett halvt öra.
Men - och som smarta filmfans visste ni att det måste komma ett "men" - givetvis följer det en krasch, och då byter filmen hastigt riktning och blir plötsligt väldigt mörk. Det är onda män och våld och knivar och den film vi började titta på, en film som verkade handla om en charmigt hopplös typ i klass med The Big Lebowski eller Smiley Face, är inte ens ett minne längre.
Det är i strukturen som Limitless finner sin originalitet. När Morra tar NZT, som drogen kallas, är det ljust och färgglatt och positivt. När han kommer ner är det dunkelt och gråbrunt och tungt. Han går från en harmlös slacker till finansiellt geni till en man som knappt lyckas sätta ihop två meningar. När han är på topp illustreras det i kamerarörelser och innovativa visuella effekter. Stämningen förändras i samma takt; när han saknar NZT finns det inte mycket humor att finna men när han funkar som bäst väntar man sig att Seth Rogen ska dyka upp och ta ett bloss på sin joint.
Limitless är ett bra exempel på high concept; en lättförklarad idé som hade kunnat tas åt vilket håll som helst. Av grundidén hade man kunnat göra en komedi, ett science fiction-drama eller en skräckfilm, för att ta några exempel. Limitless vägrar välja och lyckas faktiskt göra något bra av den vägran. Det är en film som byter genre flera gånger under sin hyggligt blygsamma löptid och ändå behåller tittarens intresse, vilket är värt en medalj, bara det.
7/6: Solomon Kane (2009)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar