För några år sedan var jag på en retroklubb i Moskva som hade gjort sin interiör så Sovjet som det bara gick. Ryskan som tog mig dit suckade genast när hon såg tapeterna, LP-skivorna på väggarna, möblerna och prydnadsföremålen och gav ifrån sig ett lyckligt "åh, min barndom". Hon var inte en kvinna som längtade efter den gamla goda tiden under Brezjnev; hon var mellan 10 och 15 när Sovjet rasade och hade inte minsta längtan att vrida tillbaka klockan. Att hon ändå fick ett mindre rus av att tillfälligt återvända till den värld hon hade vuxit upp i visar att föremålet för nostalgi betyder mindre än nostalgin själv.
Alex Kerner (Daniel Brühl) möter den problematiken från andra hållet i Good Bye Lenin!, som börjar under det delade Tysklands sista dagar. Alex mor Christiane (Katrin Sass) ser honom på TV när han deltar i en upprorisk demonstration och får en svår chock när han grips av polisen. Hon hamnar i koma och när hon åtta månader senare vaknar är det 1990, Berlinmuren har fallit, kapitalismen har kommit till Östberlin och den stat som Christiane varit hängiven hela sitt liv är ett minne blott. Läkarna varnar Alex att minsta chock kan vara farlig för hans mor.
Vad göra? Det enda en god son kan. Han skapar en östtysk enklav i familjens lägenhet. Han river ner det som påminner om det nya Berlin och klär allt i socialistgrått och östbrunt. Han jagar runt efter matvaror som inte har funnits sen konkurrens kom till Berlin. Han får utstå många vantrogna blickar när han vill ha ättiksgurkor av östtyskt märke i stället för de nya västvarorna som alla älskar. Han sopdyker i containrar och byter ut hela sin garderob.
I den nya marknadsekonomin arbetar han med satellit-TV och tillsammans med en arbetskamrat producerar han falska nyhetsprogram som gör gällande att Östtyskland fortfarande står starkt och stolt. Han klipper ihop gamla nyheter så att den lätt förvirrade modern inte kan se någon skillnad och förklarar de värsta sprickorna i illusionen med att hela den kapitalistiska världen drabbats av en ekonomisk kris och därför sänt en flyktingström österut. Givetvis måste familjen som goda socialister hjälpa dessa stackars människor.
Jag är övertygad om att det fanns människor - vanliga medborgare, inte bara generaler och toppolitiker - som älskade både Östtyskland och Sovjetunionen eller i alla fall ville att de skulle fortsätta för evigt, om inte annat för att jag i den ryska tunnelbanan ofta såg åttioåringar som arbetat för Sovjet hela sina liv för att få sina besparingar utraderade när staten föll och tvingas tigga för att överleva. Frågan är om Christiane är en av dessa eller om hennes hängivenhet till den röda fanan är ersättning för något annat. Good Bye Lenin! är både en komedi och en tragedi, och det är här vi finner det tragiska elementet. Vi får aldrig veta hur hon hade reagerat om Alex hade tagit chansen och berättat som det var.
1/6: Conspiracy (2001)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar