Klassiker. Oscarvinnare. En låt som alla känner igen. "I'm walkin' here!" Även nästintill obegriplig. Jag har i alla fall inte förstått den än.
Låt oss få det uppenbara ur vägen. Både Jon Voight (i rollen som gjorde honom känd) och Dustin Hoffman (känd från The Graduate men inte den konstanta filmnärvaro han senare skulle bli) levererar utmärkta prestationer. Voight är Joe Buck, stjärnögd Texascowboy som åker till New York och är ett plågsamt skarpt exempel på den naive lantisen som springer in i verkligheten när han kommer till storstan.
Hans plan är att bli gigolo åt rika kvinnor, men affärerna går trögt. Den enda kvinna han lyckas hamna i säng med förstod inte att han ville ha betalt och reagerar inte positivt när han ber om pengar. Strax efteråt stöter han på Hoffmans fifflare Ratso som påstår att han kan presentera Buck för en hallick, men han försvinner med Bucks pengar och hallicken visar sig vara... jag är osäker. Han är definitivt religiös, troligen homosexuell, och spritt språngande originell. Inte hallick i alla fall.
Joe Buck stöter av en slump på Ratso men i stället för det ordentliga kok stryk jag väntade mig så bor de plötsligt ihop i Ratsos lägenhet. De drivs väl ihop av att de, var och en på sitt sätt, tillhör det absoluta bottenskrapet: Joe Buck är en dum utböling som inte ens kan bli hora och Ratso är en ständigt utfattig, svältande småskurk som inte klarar av mer än de tarvligaste bedrägerier. I återblickar ser vi Joe Bucks tidigare liv, medvetet mycket vagt, och Ratso berättar sin egen historia. En underlig sekvens för in sprit, knark och sex i deras liv. Joe Buck börjar tro att det går att få ordning på livet, trots allt. Men så går det inte i filmer som den här.
Det Midnight Cowboy saknar är varken drama, karaktärer eller skickliga skådespelare; däremot saknar den nånstans att ta vägen med alla sina goda sidor. Den är aldrig tråkig, men den tillfredsställer inte. Den har inget slut, den bara tar slut.
4/6: Hollow Man (2000)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar