Jag måste missa något. Det är den enda förklaringen. Les Quatre Cents Coups är så hyllad, älskad och prisad att det helt enkelt måste finnas något där som jag missar. Roger Ebert kallar den intensivt rörande. Min husgudinna Ellen Page har den som favoritfilm. Så stora och skilda namn som Spielberg, Kurosawa och Tarantino har influerats av den. British Film Institute har med den på sin lista över filmer man ska ha sett innan man fyller fjorton. Och jag kan inte se det.
Vad är det jag missar? Kanske är jag inte tillräckligt inläst på fransk film, för Les Quatre Cents Coups sägs vara full av allusioner och referenser till franska klassiker. Må så vara, men jag tror inte att alla dess fans råkar vara franska filmhistoriker.
Låt oss se om vi kan hitta problemet. Huvudpersonen är unge Antoine Doinel, en skolpojke i Paris som i inledningsscenen har oturen att bli ertappad med en porrbild som skickas runt i klassrummet. För detta placeras han i skamvrå där han bestämmer sig för att förvärra sin situation genom att i väggen rista in förolämpningar mot sin lärare, vilket givetvis leder till ytterligare bestraffning.
Vi får se hans hemsituation, som inte är idyllisk men inte heller särdeles hemsk för en arbetarklasspojke i femtiotalets Paris. På det hela taget har han ingen större anledning att skolka, stjäla en skrivmaskin och försöka sälja den, ljuga om att hans mor har dött eller begå några av de andra småbrotten som gör livet eländigare för honom.
Hans brottslighet leder till att han hamnar på en ungdomsanstalt som han sedermera rymmer ifrån. Filmen slutar med en mycket beundrad sekvens som jag inte kan se som något annat än en extremt utdragen och långsam titt på en springande pojke.
Tydligen är det tänkt att jag ska känna med lille Antoine och hålla med honom om att han blir hemskt orättvist behandlad, men det enda jag ser är en pojke som ställer till det för sig och drabbas av konsekvenserna. Det är inte synd om honom. Han har inget perfekt liv, men det är det ingen som har. Han har verkligen ingen ursäkt för allt han ställer till med.
Det jag missar är nog så enkelt som en anledning att bry mig om vad som händer med Antoine. Han är en självisk och irriterande liten bråkstake, inte ett oskyldigt offer. I och med det faller dramaturgin platt, och all världens cinematografi kan inte väga upp den bristen.
24/5: Boxing Helena (1993)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar