Jag trodde aldrig att den magre lille killen i 10 Things I Hate About You skulle växa upp och bli en skådespelare som jag beundrade i filmer som Brick, Inception och den film i vilken jag fick upp ögonen för hans talang: Mysterious Skin. Efter den filmen började jag leta upp filmer han var med i och när jag såg hans namn i rollistan för Inception var det en anledning till att gå och se den.
I Mysterious Skin spelar han Neil McCormick, en nittonårig småbrottsling som tjänar pengar som gayprostituerad och noggrant projicerar en tuffingattityd som sköld mot en värld som ärrat honom. Till och med hans bästa vän Wendy (Michelle Trachtenberg) som han hade gift sig med om han inte vore bög, säger att där andra människor har ett hjärta, där har Neil ett svart hål. En asocial nörd som Brian (Brady Corbet) gör nog bäst i att hålla sig borta från honom, men Brian har egna problem som han tror att Neil har nyckeln till.
Brian har en minneslucka från året han fyllde åtta och ända sen dess har han drabbats av oförklarlig medvetslöshet, näsblod och obehagliga återkommande drömmar. Avalyn (Mara Lynn Rajskub) förklarar symptomen med att han blivit kidnappad av rymdvarelser; själv har hon ett ärr på benet där de implanterade en spårningsapparat. Brian köper den hypotesen rätt av.
Men så en dag får Brian se ett foto på sitt knatteligelag. Han känner igen en av pojkarna, ett ansikte han ofta har sett i sina drömmar. Han spårar upp pojken och hittar Neil McCormick. Det är första gången de träffas på ett årtionde. Brian minns inte vad som hände den där dagen, men det gör Neil, även om han hittills vägrat se det minnet för vad det är.
Joseph Gordon-Levitt lever i Neil McCormicks kropp. Han vet hur Neil talar, rör sig, tänker, älskar och känner. Wendy kanske tror att Neil har ett svart hål i bröstet, men Gordon-Levitt vet att det finns ett hjärta där. Kanske ett ovanligt stort ett, till och med.
Mysterious Skin handlar om två barn som på diametralt olika sätt hanterar samma upplevelse. Neil tar den destruktiva vägen och förvandlas till en vandrande självmotsägelse, ett taggigt skal runt en sårbar kärna. Brian sluter sig i sig själv, medvetet eller omedvetet, gör sig utstött och söker förklaringar som skyddar honom från sanningen. Mötet mellan dem är ett av de känsligaste och ärligaste filmögonblicken jag sett.
28/5: Midnight Cowboy (1969)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar