Jag hade aldrig hört talas om boken Låt den rätte komma in när jag fick den i present. Jag läste den förutsättningslöst och med växande fascination. En vampyrhistoria - svensk, dessutom - som faktiskt hade fått in en och annan originell idé i denna annars klichéfyllda genre. När jag fick veta att det var en film på väg såg jag naturligtvis fram mot den och undrade hur den skulle behandla vissa av de knepigare delarna av boken.
Låt den rätte komma in är inte en dålig film. Jag måste påminna mig själv om det. Min besvikelse beror inte på att filmen är dålig, den beror på att boken är så mycket bättre. Filmen tog det som gjorde boken speciell och strök det. De där knepigare delarna behandlade den inte alls. Och skådespelet... jag har sett barnskådespelarna hyllas men det enda jag ser är stapplande, tafatta försök. Ibland fungerar det, men för det mesta ger det ett amatörmässigt intryck. De vuxna gör inte mycket bättre ifrån sig.
Historien berör Oskar (Kåre Hedebrant), en mobbad pojke i en Stockholmsförort i början på åttiotalet. Han drömmer om att hämnas på sina plågoandar och håller sitt elände hemligt från sin mamma. Samtidigt som hans fascination för mord får nytt bränsle av ett par mordfall i närheten får han nya grannar. De sätter upp pappskivor för fönstren och visar sig inte på dagtid.
En kväll efter mörkrets inbrott träffar Oskar den ena nya grannen. Hon är en flicka i hans egen ålder och heter Eli (Lina Leandersson med helt perfekt utseende för rollen). De börjar prata, båda svultna efter sällskap. De dras till varandra fast hon förklarar att de aldrig kan bli vänner. Så blir det förstås ändå, trots henne protester. Till slut får Oskar till och med veta hennes hemlighet: hon är vampyr.
Boken gjorde mycket med det här upplägget. Den kastade en och annan oväntad vändning på oss och författaren John Ajvide Lindqvist hade som sagt nånstans hittat inspiration till originalitet i en uttjatad genre. Tyvärr försvinner allt detta ur filmen. Elis "far", Håkan (Per Ragnar), måste vara en obegriplig och irrationell karaktär för varje tittare som inte läst boken. Jag hade med all säkerhet inte förstått vad den extremt snabba titten på den nakna Eli var tänkt att säga oss om jag aldrig öppnat Lindqvists bok.
Boken tog risker. Boken stack ut hakan. Filmen gör inte det. Den tog samma koncept, höll sig trogen boken där det var riskfritt, och strök allt kontroversiellt. Resultatet är en godtagbar film, men den kunde ha varit fantastisk.
19/5: Festen (1995)
1 kommentar:
Jag har bara sett filmen, och det var som du säger. Ett flertal tillfällen tänkte jag "man måste nog ha läst boken för att förstå", och det är ju aldrig särskilt bra när det händer.
Skicka en kommentar