måndag 2 maj 2011

Un chien andalou (1929) - 1/6


Inom varje konstform finns det verk som kan kallas för konspirationsuppskattade. En samlad kritikerkår har kommit överens om att de är fantastiska och det budskapet tänker man inte sluta tuta ut så ofta man kommer åt, oavsett deras faktiska kvalité. Flera av Lars von Triers filmer faller till exempel i den kategorin; han har gjort en del genialiskt så allt han gör är genialiskt och därmed basta.

Ett annat exempel är Un chien andalou. Vi pratar om en film vars uttalade syfte var att samla ihop så många märkligheter som möjligt, vars enda regel var att ingen bild skulle tillåta en rationell förklaring. Den är ett försök till ren symbolism vars symboler inte symboliserar något särskilt; de är bara symboler i allmänhet.

På det planet lyckades upphovsmännen Luis Buñuel och Salvador Dalí alldeles utmärkt. Det är sexton minuter av några av de mest bisarra sekvenser jag sett på film. Transvestiter som petar på avhuggna händer, böcker som förvandlas till skjutvapen, myror som krälar ut ur människohud, telekinetiskt kontrollerat hår och givetvis den berömda scenen med ögat som skärs i två delar med rakkniv.

Bildserierna är inte helt bortkopplade från varandra. Textskyltar markerar tidens gång (både framåt och bakåt) och karaktärer återkommer. Däremot finns det inte någon fastställd handling, i alla fall ingen avsiktlig sådan, om Buñuel och Dalí är att lita på. Det är inte svårt att inbilla sig en, dock; eftersom filmen lämnar allting öppet kan man fylla hålen med vad man vill.

Om en modern filmkritiker fick se Un chien andalou utan att i förväg veta att den betraktas som en surrealismens klassiker skapad av två genier skulle han såga den som ett pretentiöst och meningsfattigt slöseri med tid, skapt enbart för att vara konstig för konstighetens egen skull.

Un chien andalou må inte likna något annat men det gör den bara udda, inte bra. Vissa saker - handling och mening, till exempel - stoppas in i varenda film av en anledning och det är inte automatiskt en merit att utesluta dem. Alla borde se Un chien andalou en gång, men bara för att vara bekant med ett så vida känt konstverk, inte för att det är en bra film.

9/5: Citizen X (1995)

1 kommentar:

mberzell sa...

Jag tänker bara på The Pixies, när jag hör talas om den här filmen.