Truman Burbank lever tydligen i ett universum med mycket märkliga lagar, för det är där helt okej för ett företag att köpa ett spädbarn, uppfostra det i en fullständigt kontrollerad värld, ljuga oavbrutet för det och till och med inflika hemska psykiska ärr för att hålla kvar stackaren i ett hårt grepp. Det är ett fint exempel på ett hål i handlingen som inte spelar någon som helst roll förrän efter att eftertexterna har rullat. Först då börjar man fundera på varför det inte fanns någon förklaring av de omöjligare aspekterna av historien, och förhoppningsvis har man huvudet för fullt av annat.
Det finns mer att tänka på i The Truman Show, så låt oss lämna premissens bräcklighet därhän. Jim Carrey är alltså Truman Burbank, vars hela liv utspelar sig framför kameror som sänder direkt tjugofyra timmar om dygnet i ett TV-program som har varit en oavbruten hit sen Trumans födelse. Jag har svårt att tänka mig att ett sådant program skulle vara särskilt populärt - vem vill egentligen se en helt vanlig man borsta tänderna och gå till jobbet? - men det är den verklighet filmen bjuder in oss i.
Sprickor uppstår i Trumans värld. En stjärnlampa faller ner och träffar honom nästan. Han träffar sin far som ska ha dött många år tidigare. Han hör radioröster diskutera hans bilväg till jobbet. Om det tar honom lång tid att räkna ut vad det är som pågår så kan vi inte klandra honom. Vem skulle misstänka en så orimlig sanning?
Truman försöker slita sin verklighet i bitar och ta reda på vad som finns bakom kulisserna. Till slut lyckas han undkomma kamerorna och bege sig ut på vattnet. TV-programmets producent Christof (Ed Harris) jagar honom men kan till slut inte hindra honom från att lämna den lilla staden där han tillbringat hela sitt liv. Han öppnar dörren till omvärlden och går ut. Hur Truman reagerar på världen utanför får vi aldrig veta.
Jag såg The Truman Show första gången när den var ny och har sett den ett halvdussin gånger sen dess. Jag hade redan från början en bestämd tolkning av den och har inte ändrat den under året som gått, men jag har aldrig sett någon dela min tolkning. De som ens nämner religiösa teman i The Truman Show är överens om att Christof representerar Djävulen, en demon, eller kanske Antikrist.
Jag kan däremot inte se The Truman Show som något annat än en frenetiskt antireligiös film. Den handlar om en man som visserligen har fri vilja men lever i en värld som styrs in i minsta detalj av en varelse som lever i himlen (och heter Christof). Denne varelse är allestädes närvarande, vet allt Truman säger och gör, och har all makt över honom och hans miljö.
När Truman försöker lämna den här världen och slå sönder alla gränser och hämningar försöker världens härskare hindra honom. Han får solen att stiga för tidigt, han angriper Truman med stormar och blixtar och all naturens vrede, och till slut talar han till Truman ur solen. Hans röst dånar ner från himlen och försöker övertyga Truman om att inte ge sig av, inte tänka själv, inte försöka klara sig utan honom, inte bli en självständig varelse som vägrar låta sig fängslas av regler och galler. Truman lyssnar inte, och då förlorar den dittills allsmäktige all makt över honom.
Jag färgas kanske av min egen antireligiösa inställning, men jag tycker att det finns tillräckligt med objektivt material här för att driva min sak. Christof är ingen demon, ingen djävul. Han är Gud och Truman är mannen som lämnar religionen bakom sig och tar kontroll över sitt eget liv.
29/5: The Land Before Time (1988)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar