För dagens publik är Charlie Chaplin en lustig figur med hatt, käpp och Hitlermustasch när det fortfarande gick att ha Hitlermustasch. Han har för stora skor och i stumfilmer snubblar han runt och är lustig. Det är lätt att glömma att han faktiskt var en fantastisk skådespelare även efter att ljudet gjort sitt intåg. Han hade en 75 år lång karriär; det får man inte av bara en mustasch. Han visade sina talanger i The Great Dictator och några år senare i Monsieur Verdoux.
1947 hade Chaplin spelat sin vagabondkaraktär nästan oavbrutet i 35 år. Till och med i The Great Dictator lyckas han se ut och bete sig som den där lustige lille klanten. Det måste därför ha varit en udda upplevelse att sätta sig i biosalongen för att se Chaplins nästa skrattfest och i stället bli serverad Monsieur Verdoux.
Även Monsieur Verdoux har sina komiska element, men Chaplins sedvanliga lustigheter är som bortblåsta och här spelar han i stället en seriemördare, en man som försörjer fru och barn genom att gifta sig med rika änkor och mörda dem. Själv tycker han att han inte är en lika grov brottsling som generaler som sänder män i krig och mördar tusentals och åter tusentals, men ändå hyllas de medan han jagas och måste hålla sig gömd.
För fyrtiotalets USA var det att gå för långt. Man hade precis kommit ur andra världskriget och det man behövde var en Charlie Chaplin som fick folk att skratta, inte en som försvarade mord och angrep krig. Monsieur Verdoux fick en Oscarnominering för bästa manus men kraschade både hos publiken och kritikerna. Den återupptäcktes tjugo år senare och har varit en kultfilm sen dess.
Just kultfilmstatus är den väldigt väl lämpad för. Chaplins prestation är magnetisk, men filmens egentliga dragningskraft ligger i att det är just Chaplin som gör dessa hemska saker och flyr undan polisen. Det är som att upptäcka att Johnny Knoxville ska spela Hamlet; man måste se det. Av morbid nyfikenhet om inte annat.
Förutom Chaplins insats och inkongruensen mellan det vi förväntar oss och det vi ser så har Monsieur Verdoux inte mycket att erbjuda, men jag hävdar att det är fullt tillräckligt. Om inte annat så ger det en ny respekt för en man som oavbrutet underhöll världen i tre kvarts århundrade.
13/5: An Education (2009)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar