Little Black Book (2004) - 4/6

Stacy Holt (Brittany Murphy) har alltid tagit sig igenom livets svåra stunder med hjälp av Carly Simon, men ibland hjälper hon inte. Nu är Stacy tillsammans med Derek (Ron Livingston) som verkar perfekt för henne, även om han är lite motvillig att binda sig och aldrig ger raka svar när hans amorösa förflutna kommer upp. Samtidigt har Stacy börjat arbeta på talkshowen Kippie Kann (Kathy Bates) där hon tävlar med sådana som Barb (Holly Hunter) och Ira (Kevin Sussman) för att utmärka sig och stiga i graderna.

Barb ställer sig snabbt på Stacys sida och de blir vänner. Barb har en enkel lösning på Stacys kärleksproblem: ta sig en titt i Dereks Palm-handdator (kids: det var en grej som fanns innan smartphones; ersätt med "iPhone"). Naturligtvis hittar hon saker hon önskar att hon slapp veta.

Stacy börjar prata med Dereks exflickvänner - en gynekolog (Rashida Jones), en kock (Julianne Nicholson) och, jobbigast av allt, en supermodell (Josie Maran). Hon intalar nog sig själv att hon bara vill förstå Derek bättre, komma honom närmare, veta mer om honom... men är det någon som tror på det?

Brittany Murphy är kärnan som gör den här filmen sevärd. Trots Stacys klart ifrågasättbara handlingar så blir hon en förståelig karaktär som vi tycker om. Hon är ingen dålig människa, vilket hon får tillfälle att bevisa mot slutet. Det är Murphys skicklighet som gör att Stacy vinner över oss på sin sida, även om man - som jag - tycker att hon är paranoid, svartsjuk och rätt tosig.

Och eftersom vi tycker om Stacy vill vi följa hennes historia, från den relativt normala början till det spruckna klimax där hennes liv plötsligt inte liknar någonting. Men hon hanterar det med värdighet och går segrande ur alltihop - och inte genom att bli räddad av en man, heller.

Because I Said So (2007) - 1/6

Vissa människor tycker man bara illa om, utan att det finns någon anledning. När det gäller skådespelare är det väl relativt harmlöst så jag har inte försökt analysera varför jag ogillar Owen Wilson eller Diane Keaton. Men det inverkar på vad jag tycker om filmer som denna, där en skådespelerska jag ogillar - Keaton - spelar en karaktär jag avskyr - Daphne Wilder, mamma till tre vuxna barn och uppfylld av en kvävande moderskärlek.

Två av hennes tre döttrar, Maggie (Lauren Graham) och Mae (Piper Perabo), är lyckligt gifta men den tredje, Milly (Mandy Moore), är singel och har en lång rad förhållanden bakom sig. Det är förstås helt oacceptabelt för den smärtsamt normativa och trångsynta Daphne, som ständigt försöker få ihop Milly med lovande män.

Daphne går över alla gränser när hon lägger upp en kontaktannons på en nätdejtingsida och börjar intervjua potentiella kavaljerer åt Milly. Hon hittar en favoritkandidat, Jason (Tom Everett Scott), ungefär samtidigt som Milly själv träffar Johnny (Gabriel Macht), en man som Daphne träffat och avfärdat.

De tre systrarna är rätt trevliga, men Daphne är en så jobbig människa och så illa spelad att hon tar över hela filmen och gör den obehaglig. Hon blir upprörd när Milly dejtar två män samtidigt, hon blandar sig i varenda detalj, hon tar sina känslor som gisslan, hon är helt enkelt en riktig mardrömsmamma, någon vi inte skulle vilja ha i våra liv i verkligheten och aldrig skulle vilja umgås med om vi kunde undvika det. Och som vanligt är mononormen stenhård och oifrågasatt.

Den romantiska komedin är en genre som producerar sina pärlor men också en stadig ström av skit. Because I Said So representerar något av det lägsta i den strömmen, en film som fallerar på så gott som alla sätt den kan. Inte en känsla sitter där den borde.

Beautiful Creatures (2013) - 5/6

Omslaget till den här filmen gjorde mycket av likheterna med Twilight, så jag hade inga större förväntningar. Likheterna finns där - det är en tonårskärlekshistoria i en amerikansk småstad där den ene parten är en udda ensling och visar sig ha övernaturliga egenskaper - men på alla sätt som spelar roll käkar Twilight den här filmens damm.

Dess karaktärer är på riktigt, till att börja med, inte tvådimensionella pappfigurer. Ethan Wate (Alden Ehrenreich) är en smart ung man som bor i den lilla sydstatssmåstaden Gatlin, där det finns tolv kyrkor och ett bibliotek. Den konservativa kristendomen är stark i staden och anfäktas hårt av moralriddaren Mavis Lincoln (Emma Thompson) som är mor till Ethans bäste vän Link (Thomas Mann).

De flesta av Ethans klasskamrater sväljer glatt den lokala världsbilden men själv läser han förbjudna böcker och drömmer om att komma ifrån Gatlin. När han kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet finns det en ny tjej där, Lena Duchannes (Alice Englert). Hon bor hos sin morbror Macon Ravenwood (Jeremy Irons), som sällan visar sig utomhus och vars släkt har dåligt rykte i staden - de tros vara satanister. Något som troglodyterna i Gatlin tar på största allvar.

Ethan och Lena lär känna varandra, först av en slump och sen med flit. Det är ingen överraskning för någon när de blir förälskade, men för en gångs skull förstår vi i alla fall vad de ser i varandra i stället för att tvingas acceptera att de blir kära för att handlingen kräver det.

Ethan börjar ana att det faktiskt är något annorlunda med Lenas familj och får till slut veta sanningen: de är magiker, ett människoslag som hållit sig dolda bland oss normala genom århundradena.

Nej, det är ingen originell idé. Och naturligtvis finns det onda och goda magiker, och det finns en förbannelse som måste övervinnas, och Ethan och Lena är precis så det-här-är-det-starkaste-någon-någonsin-känt-kära som tonåringar är.

Men det görs bra. Båda huvudpersonerna hanteras av skickliga skådespelare, och den originalitet som saknas i grundidén dyker i stället upp när slutet närmar sig. Det är då filmen tar skuttet från "helt okej" till "riktigt bra", och den var rätt nära redan innan. Den är skickligt regisserad, visuellt vacker, vägrar falla ner i normativa fällor och fräser rakt igenom Bechdeltestet. Om vi kan få en generation tonårstjejer att se Beautiful Creatures i stället för Twilight så ser det bra ut.

Magic in the Moonlight (2014) - 3/6

En dag kommer jag kanske att sluta tjata om Colin Firth, men den dagen har inte kommit än. Hans skicklighet - och hans kemi med Emma Stone - är det enda som räddar Magic in the Moonlight från att bli tråkig. Den når ändå inte upp till att bli sevärd, men flera av Colin Firths scener gör just det.

Han spelar Stanley Crawford, en framgångsrik trollkonstnär som framträder sminkad till en asiatstereotyp under namnet Wei Ling Soo. Han är också känd som en oböjlig rationalist som tillbringar sin lediga tid med att avslöja charlataner och falska medier.

Hans gamle vän - och tillika trollkonstnär - Howard Burkan (Simon McBurney) dyker upp med en historia om ett amerikanskt medium, Sophie Baker (Emma Stone), som inte ens Howard lyckats genomskåda. Stanley avfärdar förstås alltihop; han är en stenhård cyniker. Howard övertygar honom att följa med till Côte d'Azur och avslöja Sophie som den bluff Stanley är säker på att hon är. Howard verkar faktiskt inte lika säker.

De reser till familjen Catledges herrgård, där Sophie håller seanser och har charmat den unge Brice Catledge. Och hon är övertygande, så övertygande att Stanley faktiskt inte kan komma på hur hon gör det. Och naturligtvis - det är en romantisk komedi, trots allt - spirar känslor mellan Sophie och Stanley.

Jag gillar att Magic in the Moonlight faktiskt inte tar den helt uppenbara vägen med sin historia, även om det länge verkar som om den ska det. Och scenerna där manuset och Colin Firth får samarbeta är faktiskt hur fina som helst. I filmens bästa scen pågår ett samtal mellan Stanley och hans älskade släkting Vanessa (Eileen Atkins) på två nivåer samtidigt. Orden säger en sak och betydelsen en helt annan.

Det är sånt jag kommer att minnas av Magic in the Moonlight. Ännu en fjäder i Colin Firths hatt, men inte den han ska vara stoltast över.

And So It Goes (2014) - 5/6

Ibland känner jag mig pinsamt lättmanipulerad. Jag kan invända mot nästan varenda detalj i And So It Goes, och jag förstår varenda dålig recension den fått. Jag kan inte försvara den på något rationellt plan. Den har inte mycket nytt, och den som inte kan förutsäga slutet efter en kvart har sett alldeles för lite film i sitt liv.

Men om jag ska gå efter effekten den hade på mig, känslorna den gav mig, då är det här en riktigt bra film. Kanske var jag ovanligt blödig när jag såg den, eller så råkade den bara träffa just mig. Det enda jag vet är att den rörde mig.

Den börjar med Oren Little (Michael Douglas), en till synes känslolös man i fastighetsbranschen som försöker sälja ett visst hus för ett pris som alla - utom han - tycker är för högt. Han bor i ett lägenhetshus som han äger och är allmänt illa omtyckt av grannarna - sångerskan Leah (Diane Keaton), tvåbarnsmamman Kate (Annie Parisse) och det gravida paret Kennedy (Yaya DaCosta) och Reggie (Albert Jones). Oren är helt enkelt en riktig gubbjävel; det enda han bryr sig om förutom sig själv och sitt företag är att besöka sin frus grav.

Förändringen börjar när Orens son, en långtidsknarkare som nu klantat in sig i fängelse, dyker upp med sin för Oren okända dotter Sarah (Sterling Jerins) och ber honom ta hand om henne under fängelsetiden. Oren vägrar naturligtvis men Sarah hamnar där ändå; hon har ingen annan stans att bli av och ingen kontakt med mamman.

Leah hoppar in och tar hand om flickan medan Oren börjar leta efter mamman. Men så slutar det förstås inte. Du vet hur det slutar. Men fan ta mig, det fungerar. När Orens bakgrund bit för bit blottläggs, när vi får veta mer om hur han blev det han är i dag, när Sarah nästlar sig in... det griper mig. Och då bryr jag mig inte ett dugg om allt annat man skulle kunna klaga på om man ville. Jag känner det i hjärtat, och jag njuter.

13 Going On 30 (2004) - 1/6

Trettonåriga Jenna Rink (Christa B. Allen) har det inte lätt. Hon är inte en av de coola populära Six Chicks, hon har tandställning och inga bröst, och hennes bästa kompis är den hopplöst ocoola grannen Matt Flamhaff (Sean Marquette).

På sin trettonårsfest blir hon utsatt för ett grymt spratt och önskar att hon vore "thirty, flirty and thriving". Hon vaknar upp som trettioåring (Jennifer Garner), med snygg pojkvän (Samuel Carlson), bästis (Judy Greer) och bra jobb på just den modetidning hon drömde om som barn, men inget minne av hur hon hamnade där.

Jenna kommer bara på en sak att göra: söka upp Matt (Mark Ruffalo). Han fanns ju alltid vid hennes sida. Men de har inte varit vänner på åratal och för honom är det bara konstigt att någon han kände som barn plötsligt dyker upp och vill ha hjälp.

Det går säkert att göra en fin, rolig film på det här temat, men det är inte den här filmen. Jennifer Garner gör vad hon kan för att porträttera en trettonåring i en trettioårings kropp men hur hårt hon än anstränger sig för att det ska bli charmigt och roligt så blir det bara pinsamt. När hon börjar dansa på en fest är det lika obekvämt att se som när hon blir lurad på sitt kalas.

Resten av berättelsen följer troget en utstakad, förutsägbar stig. Karaktärerna pratar och beter sig som de gör för att historien ska kunna rulla på, inte för att det finns någon vettig anledning till det. Naturligtvis undgår filmskaparna inte att trycka in en urtråkig, artificiell slutkläm och ett sockersött slut som ställer fler frågor än det besvarar.

Enligt Filmtipset är Freaky Friday en "liknande film". Tänk om den här hade varit i närheten.

Cake (2014) - 2/6

Jag antar att alla skådespelare som blev kända för komedier förr eller senare vill tackla något seriöst och visa att de inte bara är pajasar. För vissa av dem fungerar det bra - både Jim Carrey och Robin Williams har gjort riktigt bra, allvarliga filmer - och det här är väl Jennifer Anistons försök (okej, Rock Star får väl räknas). Det slutar inte lika väl.

Det är dock inte hennes fel. Hennes prestation i Cake har fått mer beröm än den är värd, men hon tar sig långt utanför sin bekväma zon och avgår med segern. Hon har aldrig spelat någon som liknar Claire Bennett, en kvinna som sedan en trafikolycka har ådragit sig kronisk smärta och ett humör som gör att knappt någon orkar vistas i närheten av henne. Det är bara hennes hushållerska Silvana (Adriana Barraza) som står ut med henne, och möjligen hennes man Jason (Chris Messina) - om hon lät honom.

Claire blir utslängd från sin stödgrupp efter att hon visar upp fel inställning till Nina (Anna Kendrick), en stödgruppsmedlem som begick självmord och lämnade efter sig en änkling, Roy (Sam Worthington), och ett moderlöst barn, Casey (Evan O'Toole). Hon tycker sig se och prata med Nina, och det enda hon kommer på att göra är att ta reda på så mycket som möjligt om Nina. Var det kanske hon som gjorde rätt val, trots allt?

Cake berättar en grötig, slingrig historia som aldrig vill komma fram. Det kanske är ett konstnärligt grepp - det mänskliga tillståndets yttersta meningslöshet - men om det ska funka på mig så måste jag bry mig. Jag måste bry mig riktigt mycket.

Det gör jag bara inte. Det är synd om Claire, det är synd om Roy, det är synd om Casey, men det når aldrig fram till mig. Jag undrar slött vart det ska ta vägen, och blir inte förvånad när svaret är ingenstans.

Love Actually (2003) - 4/6

Love Actually känns som om manusförfattaren spelade romantisk-komedi-bingo och behövde ett dussin olika historier för att få plats med allt. Vi har en berättelse om en nybliven premiärminister och en av hans anställda, en annan om en änkeman och hans styvsons första kärlek, en tredje om en ung engelsman som är övertygad om att kärleken finns i USA, en fjärde om ett äktenskap som hotas av mannens dragning till en ung kollega, en femte om en författare och hans portugisiska hushållerska, och så vidare.

Love Actually är en ganska lång film och större delen av tiden känns den som om den inte är mödan värd. Det är väldigt mycket setup, som det måste vara om man ska hinna kryssa av alla situationer och klichéer som kan tänkas finnas i en film som denna.

Men så kommer julafton och därmed sluten på alla dessa historier, och än en gång lär vi oss att klichéer existerar av en anledning: de fungerar. Visst, en stor del av förtjänsten kan läggas på den förstklassiga rollistan; Love Actually verkar nästan stila med sina skådespelare. Bland dem vars närvaro normalt signalerar något sevärt finns Liam Neeson, Emma Thompson, Bill Nighy, Alan Rickman, Colin Firth, Martin Freeman och Laura Linney, och därtill kommer Hugh Grant, Keira Knightley, Billy Bob Thornton, Elisha Cuthbert, Shannon Elizabeth, Denise Richards, Chiwetel Ejiofor och Rowan Atkinson. Det är en imponerande samling namn.

Men det är inte bara de som gör det. Manuset leder oss skickligt genom alla dessa trådar, hur åtskilda och röriga de än kan verka till att börja med, och avslutar varenda en på ett tillfredsställande sätt samtidigt som de flesta knyts ihop. Om de första nittio minuterna av Love Actually hade varit lika bra som de sista trettio så hade den varit fantastisk. Nu är den nätt och jämnt bra nog.

Naughty or Nice (2012) - 4/6

Så här i helgtider tycker jag att det är dags för en ny temavecka här på bloggen, så hela veckan runt jul är det julfilmer och inget annat. Vi börjar med Naughty or Nice, där Krissy Kringle (Hilarie Burton) strax före jul får sparken från sitt reklambyråjobb och därmed fruktar att gå hem till sin mamma (Meredith Baxter) på middag. Nu kommer hon att få höra att hon både är arbetslös och ogift, även om hon har en långvarig pojkvän, Lance (Matt Dallas).

Som om det inte vore nog att heta Krissy Kringle och bo på Candycane Lane (gatan bytte namn när hon flyttade dit), mittemot den julpyntfixerade Debbie (Jessica Tuck). Det gör att hon varje år får tusentals brev adresserade till jultomten, men i år är ett av dem annorlunda: en bok vid namn "Naughty or Nice". Det visar sig att det är tomtens egen bok och allt Krissy behöver göra är att säga en persons namn så berättar boken allt styggt hen gjort.

Naughty or Nice verkar vara en typisk, förutsägbar lågbudget-TV-film, och visst är den både lågbudget och gjord för TV. Och den har väl ingen revolutionerande historia heller. Men den har faktiskt fler bottnar än jag väntade mig. Historier av den här typen brukar ha exakt en vändning, och Naughty or Nice hade en till.

Jag tycker om det. Jag gillar när filmer anstränger sig lite mer än de måste. Naughty or Nice hade kommit undan med att vara precis vad jag väntade mig, men den la in en smula mer djup i sina karaktärer, vred på en förväntning, och blev bättre. Det räcker för att jag ska gilla den.

Veronika Decides to Die (2009) - 1/6

Veronika Deklava (Sarah Michelle Gellar) är en framgångsrik, välbärgad kvinna som framför sig ser ett tomt liv med hus och barn och oundvikliga otrohetsaffärer. Hon väljer en annan utväg: en massa olikfärgade piller nedsköljda med sprit.

Veronika överlever och vaknar på en dyr, privat psykiatrisk klinik under doktor Blake (David Thewlis). Hon får veta att överdosen permanent skadade hennes hjärta. På sätt och vis lyckades hennes självmordsförsök. Det kommer bara att ta några veckor, kanske månader.

Det är för länge för Veronika som försöker ta sitt liv igen så fort hon får chansen, men denna gång hindras hon. Hon blir tvungen att sitta och prata med doktor Blake och lära känna de andra patienterna, till exempel den ständigt tyste Edward (Jonathan Tucker).

Eftersom det är så hysteriskt förutsägbart är det ingen spoiler att avslöja att det handlar om hur Veronika återfår kärlek och livsglädje. Detta sker förstås på ett så klichéigt och kvasiromantiskt sätt som möjligt, och kryddas med twistar så att tittaren inte ska behöva känna minsta lilla sting. Själv satt jag mest och tyckte att de borde låta Veronika dö på sina egna villkor.

Då hade även filmen varit kortare, vilket hade varit en välsignelse. Vi hade till exempel sluppit alla karaktärer som pratar i lättdjupa, kvasifilosofiska aforismer, när de inte drar förment betydelsefulla anekdoter. Vi hade sluppit de misslyckade försöken att tvinga ur oss tårar över ett öde som vi inte har någon anledning att känna något inför. Vi hade, kortfattat, sluppit en film ännu tråkigare än Veronikas liv - och hon försökte begå självmord.

The Holiday (2006) - 5/6

Ibland funkar formler. Ibland gör förutsägbarhet ingenting, och särskilt inte om det ändå finns någon överraskning på vägen. Ibland räcker det med värme och humor, charm och mysfaktor, att det går bra för dem vi tycker om och dåligt för dem vi avskyr. Ibland tar sig en på ytan helt vanlig romantisk komedi upp ur genrens djup och blir något fint. Ibland blir det The Holiday.

Den kretsar runt Amanda (Cameron Diaz) och Iris (Kate Winslet), som på sätt och vis är väldigt olika. Amanda är amerikanska och hejdlöst framgångsrik egen företagare som bor i ett gigantiskt lyxhus och har hushållerska, trädgårdsmästare och assistent. Iris är engelska, skriver en societetsspalt och bor i en liten stuga i Surrey.

Men de har också mycket gemensamt. Amanda har precis kastat ut sin otrogne pojkvän Ethan (Edward Burns) och Iris trånar på avstånd efter sin gamla flamma Jasper (Rufus Sewell); deras förhållande tog slut när han var otrogen. I desperation inför en stundande ensam julhelg så försöker Amanda hitta ett hus att hyra nånstans långt bort, och det slutar med att hon och Iris byter hus med varandra i två veckor.

Vi följer deras två historier sida vid sida tills de flätas samman i slutet. I England får Amanda träffa Iris bror Graham (Jude Law); i USA bekantar sig Iris med den gamle manusförfattaren Arthur (Eli Wallach) och Amandas vän Miles (Jack Black). Det blir snabbt lätt att räkna ut vad som kommer att hända, med något litet undantag, men det gör ingenting. Det är roligt och varmt nog att jag vill fortsätta titta, inte för att få veta hur det går utan att få se det.

Det riktigt stora felet med The Holiday är att Kate Winslet på något sätt ännu en gång lyckats få rollen som alldaglig och ratad, ungefär som i Little Children, en så kraftig diskrepans mot verkligheten att det var skumt när det hände en gång. Visst, Hollywoodutseende är inte samma sak som verkligt utseende, men det är riktigt illa när Kate Winslet betraktas som Hollywoodful.

Rumor Has It... (2005) - 2/6

Den gravt överskattade The Graduate bygger på en bok av Charles Webb, som enligt den här filmen i sin tur byggde på en sann historia om en familj i Pasadena. Den där uppvuxna Sarah Huttinger (Jennifer Aniston) har länge undrat vem av alla hennes grannar och bekanta det kan ha varit som i verkligheten var Mrs Robinson.

Just nu har hon dock större problem. Hon och pojkvännen Jeff (Mark Ruffalo) är på väg hem till Pasadena för att bevista systern Annies (Mena Suvari) bröllop med Scott (Steve Sandvoss), som Sarah aldrig träffat. Nej, hon har inte en särskilt nära relation till sin familj. Hon har faktiskt aldrig känt sig som en del av den.

Väl på plats försöker hon leva sig in i den extas alla andra känner - och parera frågorna om när det är dags för henne och Jeff - och hennes stora hjälp är mormodern Katharine Richelieu (Shirley MacLaine). Det blir än mer komplicerad när hon får det påpekat för sig att hon föddes mindre än nio månader efter föräldrarnas bröllop och att hennes mamma Jocelyn (Jennifer Taylor) veckan innan bröllopet försvann med Beau Burroughs (då Trevor Stock, numera Kevin Costner). Kan det vara så att pappa Earl (Richard Jenkins) faktiskt inte är hennes biologiske far, och skulle det förklara varför hon inte liknar någon annan i familjen?

Det finns två anledningar att se den här filmen: Shirley MacLaine och Richard Jenkins. De räcker dock inte för att höja den här trista gröten till sevärdhet, men gudarna ska veta att de försöker. MacLaines Katharine är en vasstungad, smart, tuff, för-gammal-för-att-bry-sig cooltant, en av få i filmens Pasadena som vi faktiskt kan förmås tycka om och en av få som verkar äkta. Hon säger vad hon tycker utan att linda in det, hon är ärlig även när det är obehagligt, och under det taggiga skalet är hennes kärlek genuin.

Den alltid lysande Jenkins (se The Visitor) har en mindre tacksam roll att jobba med men han gör något mycket fint med det han har, och han får leverera filmens bästa - och definitivt mest känslofyllda - replik under ett sent samtal med Sarah. Det här är mannen med svaren och mycket i hjärtat som kanske inte syns.

Resten av Rumor Has It... är dock en trist röra av ointressanta förvecklingar och osannolika vändningar. Jag kan inte kalla den klichéartad, men det kanske hade varit bättre om den vore det.

It Happened One Night (1934) - 5/6

Den här filmen var den första som någonsin fick Big Five på Oscargalan: den vann bästa regi, bästa manus, båda skådespelarpriserna och förstås bästa film. Men den är också åttio år gammal och när man sätter sig ner för att se så gammal film måste man vara beredd på vissa saker.

Inte nödvändigtvis att filmkonsten som sådan är sämre; visst har det skett stor utveckling på området men det finns gott om filmer från trettiotalet som fortfarande står upp i konkurrens mot moderna mästerverk. Däremot har kulturen förändrats, bra mycket mer än filmkonsten. Det kommer inte att vara alltför positiva kvinnoporträtt och sådant som i dag hade varit helt oacceptabelt får glida förbi okommenterat. Det finns lite sånt i It Happened One Night - en scen där en man smiskar en kvinna till exempel - men om man hänger upp sig på det missar man många bra filmer. Tiderna har ändrats.

Ellen Andrews (Claudette Colbert) har gift sig med flygarsprätten King Westley (Jameson Thomas). Hennes stenrike far Alexander (Walter Connolly) är inte alls nöjd utan försöker få bröllopet annullerat och under tiden håller han henne inspärrad på sin båt där hon hungerstrejkar. Redan här har den moderne tittaren problem; i vår tid hade han inte kunnat fängsla sin vuxna dotter på det viset.

Det kan han i och för sig inte i filmen heller, men bara för att hon dyker från relingen, simmar i land och börjar ta sig mot New York där hennes man finns. På vägen stöter hon på den nyligen sparkade reportern Peter Warne (Clark Gable) som känner igen henne och vet att hennes far utlyst en belöning på $10.000 för henne. Han bestämmer sig för att i stället få ut ett reportage ur det hela, och deras resa mot New York tar sin början.

It Happened One Night är en film som låter sin riktiga historia glida in gradvis, så att man knappt märker den. Till att börja med verkar storyn nästan som en ursäkt för att få visa scener mellan Colbert och Gable, scener där deras samspel lyser med värme. Gable visar sin komiska talang i den berömda liftarscenen och sin dramatiska när han berättar om hur han planerade giftermål. Colbert har det svårare eftersom manuset ger henne mindre att jobba med, men när hon får en boll så smashar hon den.

Men allt eftersom börjar filmen handla om något helt annat än skojiga småbitar och vi börjar först bry oss om karaktärerna och sen se dem på nya sätt. Stereotypa och platta relationer djupnar framför våra ögon, och i slutet är det svårt att inte bli rörd. Och nu vet jag vad bröllopsscenen i Spaceballs parodierar, också.

Varken Gable eller Colbert ska ha trott på filmen. När den var färdig sa Colbert till en vän att hon just avslutat världens sämsta film, och hon var så säker på att hon inte skulle vinna Oscarn att hon inte ens dök upp på galan utan planerade en tågresa. När hon vann skickade studiochefen Harry Cohn några underhuggare till att dra henne av tåget så hon kunde komma och ta emot sitt pris. Hon sägs också ha haft ett ansträngt förhållande till regissören Frank Capra.

Till att börja med verkade hon ha rätt. It Happened One Night var ingen omedelbar hit; det var först när den började visas på små biografer och ryktet gick som den slog. Då blev den Columbias största framgång dittills och hjälpte till att bygga upp bolaget till den mastodont det är i dag.

He flies through the air with the greatest of ease, that daring young man on the flying trapeze.

Platinum Blonde (1931) - 3/6

Stew Smith (Robert Williams, som dog kort efter den här filmens premiär) är en snabbpratande tidningsreporter och hoppfull pjäsförfattare (han har ingen handling än, bara en plats för första scenen). Han får jobbet att skriva om en skandal i den stenrika familjen Schuyler, styrd av matriarken mrs Schuyler (Louise Closser Hale). Där träffar han sonen Michael (Don Dillaway), som orsakat skandalen, betjänten Smythe (Halliwell Hobbes), familjens advokat Grayson (Reginald Owen) och - viktigast av alla - dottern Anne (Jean Harlow), titelns platinablondin.

Efter en knepig inledning blir Stew och Anne tokkära i varandra, vilket i princip alla tycker illa om. De gifter sig hastigt och lustigt (så hastigt och lustigt att det känns som en bit är bortklippt ur filmen) men det blir genast konflikter mellan arbetarpojken och den rika flickan. Det handlar om var de ska bo, huruvida Stew kan tänka sig att leva på Annes pengar, vilka kläder han ska ha, och framför allt hans vänskap med tjejkompisen och arbetskamraten Gallagher (Loretta Young), en one-of-the-boys-journalist vars blickar säger att hon vill vara något annat.

Det är en ganska tunn och förutsägbar handling som kanske var aktuell för åttio år sedan men nu har varit föråldrad ett bra tag. Det är några skratt i början och jag tycker riktigt bra om slutscenen, men däremellan är det en rätt lång bit som man bara måste ta sig igenom. Ibland gnistrar manuset till en extra gång och det är alltid kul att se hur mycket kulturen har ändrats på ett människolivs längd.

Det är dock inte uppenbart för den här filmen hur Jean Harlow kunde bli en superstjärna, men det är väl som Variety skrev i sin recension av hennes tidigare film Hell's Angels: "It doesn't matter what degree of talent she possesses ... nobody ever starved possessing what she's got." Kvinnoidealet har också ändrats sen trettiotalet, men inte lika mycket.

12 Dates of Christmas (2011) - 4/6

På julafton finner Kate (Amy Smart) att hon inte är där hon vill vara i livet. Hon har en blinddejt med Miles (Mark-Paul Gosselaar) men är övertygad om att den inte kommer att leda någonstans, och i stället är hon halvt besatt av exet Jack (Benjamin Ayres). Hon tycker inte om Sally (Mary Long), hennes änklingpappas (Peter MacNeill) nya fru. Hennes liv har inte alls följt planen.

Under en julshoppingrunda blir hon sprayad av en parfymförsäljerska och faller medvetslös till golvet. Hon vaknar och tar sig igenom blinddejt, dåliga nyheter från Jack som just ska fria till sin nya flickvän (Jennifer Kydd), middag hemma hos far och styvmor och slumpmässiga möten med den outhärdligt käcka grannen Margine (Jayne Eastwood). När kvällen kommer ligger hon ensam i sängen tillsammans med hunden Max. Och när klockan slår midnatt är hon tillbaka på varuhusgolvet och det är julafton igen. Kate har fastnat i en tidsloop; julafton upprepas om och om igen.

Detta är ingen Groundhog Day eller 12:01 PM; den här filmen utforskar inga större djup runt sin premiss och kommer aldrig i närheten av de mardrömslika dimensionerna de filmerna visar upp. Det den däremot gör på ett förnämligt sätt är att utforska Kate och hennes omvärld. Hon upptäcker sidor hos Margine hon aldrig vetat om, hon provar olika strategier med Jack och Miles, hon lär känna den ensamme Toby (Joe MacLeod) och den frustrerade Leigh (Cherisse Woonsam), och hon lär sig. Om sig själv och om världen.

Det är sentimentalt och förutsägbart, men det fungerar. En stor del av äran går till den avslappnat charmiga Amy Smart och en stor del till det smidiga manuset, som inte innehåller en gnutta onödigt fett men ändå känns naturligt, inte konstgjort tillrättalagt. Och i slutet fixar allting till sig, knyts ihop på passande sätt, och man kan inte undvika att må bra.

I Give It a Year (2013) - 1/6

Nat (Rose Byrne) och Josh (Rafe Spall) gifter sig på ett bröllop-från-helvetet. Prästen kräks under ceremonin och bestman Dan (Stephen Merchant) håller ett fruktansvärt tal. Redan här märks tydligt problemen som ska plåga den här filmen under hela dess längd. Dans tal har ingen funktion utom att vara generande och korkat, och det är inte generande och korkat på ett roligt sätt. Jag skrattade inte, jag ville bara att det skulle vara över.

Det är symptomatiskt för den här filmens enormt svaga manus. Varenda scen verkar kräva en pinsam idiot vars pinsamma idiotier inte är roliga och som inte spelar någon roll för berättelsen. Ibland förvandlas i övrigt vettiga karaktärer till pinsamma idioter bara för att uppfylla det kravet. Klichéer prickas av på en anal checklista och inte en enda av dem görs bra. När filmen vill vara charmig och rolig är den bara hackig och obekväm.

Det blir snabbt uppenbart - även för dem själva - att Nat och Josh inte hör ihop. De gifte sig efter sju månader, galna i varandra. Det var ett misstag, och filmen handlar i princip om hur de erkänner det för sig själva. Nat vill hellre ha den snygge dollarmiljonären Guy (Simon Baker) och Josh vill hellre ha sitt ex Chloe (Anna Faris), och Guy och Chloe gör klart att de gärna vill ha Nat respektive Josh. Spänningen ligger en bit under noll.

Guy är den ende karaktären i filmen som aldrig är antingen en idiot eller ett äckel, och till och med han beter sig som ingen levande människa någonsin gjort. Simon Baker är den bäste skådespelaren i filmen, och till och med han kämpar med manusets besynnerliga krumbukter.

I Give It a Year lyckas samla ihop till sammanlagt kanske fem minuter av humor och charm, det mesta av det under det korta montage då Nat och Josh bestämmer sig för att ge sitt äktenskap en chans. Resten är antingen pinsamt, otroligt eller kliché, och när filmen får chansen att sätta en genuin twist på hinna-ifatt-sin-älskade-på-flygplatsen-klichén så kastar den bort den och nöjer sig med att gå halvvägs. Ingen del av den är sevärd.

Mean Girls (2004) - 6/6

Jag misstänker att den här filmen inte är alls lika rolig om man är - eller har varit - en tonårstjej. Framför allt skrattar man nog av andra anledningar än jag. Faktum är att det nog bara är i väldigt formell mening som Mean Girls är en komedi. Dess ämne är allvarligt, behandlat med sval lättsinnighet.

Lindsay Lohan, innan hon blev känd som sönderknarkad partytjej, spelar Cady Heron. Hennes föräldrar (Neil Flynn och Ana Gasteyer) är zoologer och har tillbringat de senaste årtiondena som forskare i Afrika. Sin dotter har de utbildat själva, på plats på savannen. Nu har de återvänt till hemlandet USA och Cady ska för första gången i sitt liv gå i en vanlig skola.

Hon träffar genast på de semiutstötta Janis (Lizzy Caplan) och Damien (Daniel Franzese) som - med ett språk som för zoologdottern måste låta bekant - förklarar för henne hur det sociala spelet på skolan går till, med de olika gängen och deras inbördes rangordning. Högst på skalan ligger de onda Plastics, ledda av drottningen Regina (Rachel McAdams). Hennes undersåtar är den sociala parasiten Gretchen (Lacey Chabert) och den blåsta Karen Smith (Amanda Seyfried).

När Plastics blir intresserade av Cady och Regina släpper in henne i gänget blir Janis förtjust. Nu har hon en spion på insidan. Janis och Cady lägger upp planer tillsammans. Regina ska störtas och förgöras. Bland vapnen finns förstås en kille, Aaron (Jonathan Bennett), som tidigare var tillsammans med Regina och som Cady nu blivit intresserad av.

Plastics skolar Cady i de sociala reglerna, invecklade, aldrig nerskrivna, och flexibla när det passar Regina. Det handlar om vilka kläder man får bära vilken dag, var man sitter i matsalen, vem man pratar med och om vad. Med Janis hjälp förvandlar Cady sig till Reginas efterträdare, men det är svårt att länge bära en mask utan att den blir ens ansikte.

Det är en fantastiskt användbar uppfinning att ha Cady som en outsider som aldrig varit i en skola förut. På samma sätt som Harry Potters uppväxt bland mugglarna gör det möjligt för andra karaktärer att förklara världen för honom - och därmed oss - så får vi via Cady se den elaka skolvärlden utifrån. Det hade aldrig kunnat fungera lika bra om vi hade behövt se det inifrån, tillsammans med dess naturliga invånare.

Och det fungerar riktigt bra. Visst, det här är en komedi, på sätt och vis. Visst skrattar vi. Men ibland är det av nervositet, för att det är det enda sättet att hantera det här. Jag känner igen alldeles för mycket av inställningen och tanken på att leva i den igen är taggig och obehaglig.

Mean Girls ger en uppfriskande klichébefriad insikt i tonårstjejers vardag. Det är svårt att förklara dess storhet utan att hemfalla till att räkna upp adjektiv som intelligent, djupsinnig, träffsäker, ärlig, och originell. Den navigerar sig igenom sin historia utan att någonsin fallera och - med god hjälp av Tina Feys roll som mattelärare - avslutar i stor stil på så bra sätt som den rimligen kunde.

Dessutom, något mer tragiskt, påminner den oss om tiden när Lindsay Lohan var en lovande ung skådespelerska. Här ser vi hur bra hon var innan det gick utför.

Eat Pray Love (2010) - 1/6

32-åriga Liz Gilbert hade ett drömliv: ett fint hem, ett äktenskap, en framgångsrik karriär. Men något saknades, hon insåg att det inte var vad hon ville ha. Hon bröt upp från äktenskapet och tillbringade ett år med att finna sig själv. Först njöt hon av mat och vin i Italien, sedan utforskade hon sin andlighet i Indien, och slutligen reste hon till Bali och fann kärleken. Hon har hittat sin inre frid.

Om du redan nu känner dig värmd och inspirerad så skulle du förmodligen älska Eat Pray Love. Det enda jag känner är ett växande illamående över självcentrerade, bortskämda, välbärgade västerlänningar som drabbas av outhärdliga i-landsproblem och måste besegra dem genom att fokusera på sig själva - som om de inte gjort det tillräckligt - och gärna genom att parasitera på kulturer de inte bryr sig om att försöka förstå och vars medlemmar bara kan drömma om att ha de problem besökarna har, eller resurserna för att göra något åt dem.

Men det kanske är annorlunda för dig. Du kanske skulle gilla att tillbringa två och en halv timme i sällskap med denna enormt lyckosamma människa, porträtterad av Julia Roberts (och i ärlighetens namn hade det väl inte gått att hitta en mer lämpad skådespelerska), medan hon oavbrutet gnäller om hur hemskt hennes perfekta liv är samtidigt som hon lever i ett år precis som hon vill, vilket enbart var möjligt för att hon fick förskott på boken hon skulle skriva om det.

Det kanske inte stör dig att se magra Julia Roberts propagera för att njuta av livet, äta upp sin pizza och sen köpa större jeans även om det krävs att hon lägger sin fjäderviktskropp på provrummets golv och sliter i byxknapparna. Det är kanske okej med dig att hon tvunget måste resa utomlands för att finna newageig upplysning, som om det vore mer sannolikt att indierna skulle råkat snubbla över sanningen än att amerikanerna skulle ha gjort det, eller att hon väl där omges av utfattiga indiska barn som tigger om slantar men hon är för självupptagen för att märka det.

Du finner det kanske fullständigt realistiskt att främlingar utan anledning att lita på Gilbert glatt säger djupt personliga saker efter att ha känt henne i femton sekunder, eller att hon omger sig med människor som enbart talar i kvasifilosofiska plattityder och lättdjupa aforismförsök. Det uppnår självparodi när Gilbert frågar en man "do you always speak in bumper sticker?"; om man inte fick göra det skulle den här filmen sakna manus.

Du har kanske ingenting emot att det absolut bästa i filmen, Richard Jenkins som en amerikan som Gilbert träffar i Indien, får en chans att göra något riktigt bra av sin mest lovande scen men tvingas berätta en känslorörande historia baklänges, tvärtemot all dramaturgi, så att resultatet uteblir. Där kände jag nästan något bra, en liten stund. Det gick fort över.

Gilberts bok tillbringade nästan tre år på New York Times bestsellerlista, och det påstås att den är bättre än filmen. Den skulle inte rimligen kunna vara sämre. Den Liz Gilbert som vi träffar i filmen exemplifierar allt som är fel med den västerländska kulturen. Blind självupptagenhet, fetischistisk dyrkan av det utländska tillsammans med total avsaknad av förståelse, hårresande bortskämdhet och oändligt gnällande missnöje med ett liv som nästan varenda människa som någonsin levt skulle betrakta som en fullständigt orimlig drömtillvaro, fixering vid att "finna sig själv" som om det är ett riktigt problem och inte något påhittat av människor som inte vet och inte kan föreställa sig vad det innebär att ha riktiga problem.

Så känner jag. Det kanske är annorlunda för dig.

Catch and Release (2007) - 5/6

Clerks-regissören Kevin Smith hävdar ofta att han inte är någon skådespelare och att det var därför han i sina egna filmer tog rollen som Silent Bob, vars huvudsakliga egenskap är att han i de flesta av dem fäller en replik eller två som mest. Så hur förklarar han sin kritikerhyllade insats i Catch and Release, för övrigt den största roll han haft i en film som han varken skrivit eller regisserat? Med att regissören Susannah Grant lät honom ta replikerna och säga dem på sitt eget sätt.

Alla som sett hans frågestunder där han i flera timmar står och är rolig på en scen framför hundratals människor vet att han är intelligent, kvick, och karismatisk. Framför allt har han förmågan att vara rolig samtidigt som han förmedlar information och känslor. Det är också precis hans karaktärs uppgift i Catch and Release, så med andra ord begår han precis den handling som är mångas förstaval när det gäller att kritisera en skådespelare de inte gillar: han spelar sig själv. För en gångs skull är det sant, och skådespelaren själv erkänner det utan vidare omsvep.

Men just därför att Kevin Smith är alla de där adjektiven jag prisade honom med så fungerar det fantastiskt bra. Det är som att titta på de där frågestunderna, fast nu med en handling. Kevin Smith lufsar runt i morgonrock, sover bort hela dagar, dricker för mycket, äter konstant, kommer med djupa citat (som han känner till för att de finns på teförpackningar) och ger filmen ett varmt hjärta. Jag älskade varenda minut med honom och fann mig längta efter att han skulle dyka upp igen.

Vilket faktiskt nästan är synd, för det distraherar från en film som - trots kritiken den fått - är riktigt bra och en berättelse som är riktigt intressant. Catch and Release tar något så uttjatat som den romantiska komedin och utmanar dess formler, blandar formler, och övergår alla formler.

Jennifer Garner spelar Gray, en Coloradobo som precis ska gifta sig med sin älskade Grady när han dör i en olycka. Hon har inte råd att bo ensam i huset de tänkte dela, så hon hamnar i stället i huset han delade med sina kompisar Sam (Smith) och Dennis (Sam Jaeger). Fritz (Timothy Olyphant) är bosatt i Los Angeles men kom till Boulder för bröllopet och slår sig också ner i huset. Gray har aldrig tyckt om Fritz och det blir genast spänt mellan dem, inte minst för att hon redan på begravningen tvingas bevittna hur han sätter på en servitris i badrummet dit hon dragit sig undan. "I never understood why he was friends with you", säger hon. "You don't even seem to miss him."

Advokater blir inblandade för att reda upp arvet och eventuell gemensam egendom, och på så vis får Gray den första av många överraskningar. Grady hade ett konto hon inte kände till, ett konto med mycket pengar på. Och när hon tittar på kontoutdraget visar det sig att det inte var Gradys enda hemlighet.

Hon börjar rota i Gradys förflutna och inser att det var mycket som inte var som det verkade. Han var inte den ende med hemligheter - Dennis har sina och Fritz har sina. Det är nog bara Sam som är fullständigt ärlig och till och med han döljer ett djup.

Jag tyckte om Catch and Release. Jag tyckte om hur jag inte visste vad som skulle hända härnäst, vart berättelsen skulle ta vägen, eller hur relationerna mellan karaktärerna skulle förändras. Den har alldeles för många "karaktär hör något som inte var ämnat för hens öron"-stunder - när man måste ha en karaktär till att säga "that's the thing with small houses, everyone hears everything" är det ett säkert tecken på att det gått för långt - och den tappar både fart och kraft i slutet men som helhet är den riktigt lyckad. Kevin Smith stjäl showen genom att vara sig själv och utan honom skulle den här filmen inte ha den inbodda, genuina charm som nu gör den så älsklig, men den skulle fortfarande vara värd sina två timmars uppmärksamhet.

Angel Eyes (2001) - 2/6

Sharon "Pogo" Pogue (Jennifer Lopez) är en ärlig, hårt arbetande polis i Chicago. Hon har något mörkt i sin familjehistoria och nu försöker hon hitta en man men ingen passar. Catch (James Caviezel) är en mystisk man som vandrar stadens gator och gör små, goda gärningar men bara blir utskälld för det. Han tar hem mat till en kvinna som verkar vara den enda han känner, och den enda som känner honom.

En dag får Catch syn på Pogo - och är inte det två namn som föddes för att vara tillsammans - och förtrollas av henne. Därför är han på plats när hon hamnar på fel sida av en pistol. Han kastar sig in och räddar Pogos liv. Så börjar deras förhållande.

Fram till den här punkten är Angel Eyes en bra film som fick mig att vilja fortsätta titta. Jag ville veta mer om vad som dolde sig i Pogos förflutna och framför allt ville jag ha svaret på gåtan Catch. Vad är han egentligen? En ängel som i Der Himmel über Berlin - han påminner sannerligen om dem? En kringvandrande galning? Någon med en hemlighet bakom sig?

Problemet är att ju mer vi får veta om Catch - och samma sak gäller i mindre grad Pogo - desto mindre intressant blir han. När ansiktet börjar mjukas upp försvinner mystiken och det finns inte mycket som kan ta dess plats. Han var som bäst när han var okänd; han övertygar inte alls när han plötsligt ler brett eller spelar saxofon.

Framför allt köper jag inte förhållandet mellan Catch och Pogo. De irriterar varandra, de beter sig oförklarligt, plötsligt är de gulligulliga men ändå ska Catch vara den grubblande skuggan. Det får inte tag om mig alls, jag tror inte på det.

Pogo rotar i hans förflutna och avslöjar bit för bit sitt eget, som ärligt talat är det mest intressanta av de två. Catch har en hemlighet och vi får till slut veta den men jag kan inte bli annat än besviken. Jag såg fram emot något mycket kraftfullare än detta, särskilt som den känslomässiga valutan slösas bort kvickt och oskickligt.

Och så kommer Pogos stora scen, när hon håller tal på sina föräldrars andra bröllop. Det borde fungera, det har alla ingredienser för att fungera, och det är något mycket bättre och mer svårförutsägbart än jag väntade mig. Men inte ens här darrar hjärtesträngarna, antagligen för att jag vid det här laget har tappat intresset. Angel Eyes lovade mycket, höll ingenting, och kastade bort sina möjligheter.