Veronika Deklava (Sarah Michelle Gellar) är en framgångsrik, välbärgad kvinna som framför sig ser ett tomt liv med hus och barn och oundvikliga otrohetsaffärer. Hon väljer en annan utväg: en massa olikfärgade piller nedsköljda med sprit.
Veronika överlever och vaknar på en dyr, privat psykiatrisk klinik under doktor Blake (David Thewlis). Hon får veta att överdosen permanent skadade hennes hjärta. På sätt och vis lyckades hennes självmordsförsök. Det kommer bara att ta några veckor, kanske månader.
Det är för länge för Veronika som försöker ta sitt liv igen så fort hon får chansen, men denna gång hindras hon. Hon blir tvungen att sitta och prata med doktor Blake och lära känna de andra patienterna, till exempel den ständigt tyste Edward (Jonathan Tucker).
Eftersom det är så hysteriskt förutsägbart är det ingen spoiler att avslöja att det handlar om hur Veronika återfår kärlek och livsglädje. Detta sker förstås på ett så klichéigt och kvasiromantiskt sätt som möjligt, och kryddas med twistar så att tittaren inte ska behöva känna minsta lilla sting. Själv satt jag mest och tyckte att de borde låta Veronika dö på sina egna villkor.
Då hade även filmen varit kortare, vilket hade varit en välsignelse. Vi hade till exempel sluppit alla karaktärer som pratar i lättdjupa, kvasifilosofiska aforismer, när de inte drar förment betydelsefulla anekdoter. Vi hade sluppit de misslyckade försöken att tvinga ur oss tårar över ett öde som vi inte har någon anledning att känna något inför. Vi hade, kortfattat, sluppit en film ännu tråkigare än Veronikas liv - och hon försökte begå självmord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar