Den här filmen fick mig att vilja läsa Dostojevskij. Hade jag inte vetat bättre hade jag svurit att den byggde på en bok av Kafka, för det är samma vaga existentiella ångest, samma känsla av att vara ensam i en galen värld, samma obstinata hopplöshet som man kämpar mot utan att någonsin nå framsteg.
Stackaren i mitten av detta är Simon James (Jesse Eisenberg), en oklar sorts tjänsteman på ett byråkratiskt företag med oklar affärsmodell, styrt av Översten (James Fox).
Simon James är en sorglig figur, på avstånd förälskad i Hannah (Mia Wasikowska) men för blyg för att närma sig. Han är flitig och duktig men ingen märker det utom möjligen chefens dotter Melanie (Yasmin Paige) som inte skulle kunna bry sig mindre; hon är en trulig tonåring som snarare undrar hur man kan vara Simon och inte ta livet av sig. De andra på företaget känner knappt igen honom om han inte påminner dem eller har gjort något dumt, och efter sju års arbete behöver han fortfarande visa leg för att få komma in.
Än värre blir det när James Simon dyker upp. Han är till det yttre en kopia av Simon, men det verkar ingen heller märka. Till personligheten är han allt Simon vill vara: självsäker, charmig, omtyckt, framgångsrik hos kvinnor. James tar all ära som borde tillfalla Simon, manipulerar både honom, cheferna och arbetskamraterna, och Simons tillvaro faller ihop runt honom. Sådan den nu var, till att börja med.
Visst, detta är en komedi, men bland de svartare. Simons liv börjar som en av de där obehagliga drömmarna som man inte kan kalla för mardrömmar men bara för att de inte faktiskt innehåller mordiska kålrötter i garderoben, och disintegrerar långsamt tills ordet "mardröm" blir lämpligt. Man skrattar för att det inte händer en själv.
The Double är Jesse Eisenbergs film, den bästa prestation jag sett från honom. Han övertygar både som Simon och James, men framför allt räddar han filmen genom att trovärdigt visa Simons sönderfall och desperation. Man kan inte undgå att tänka sig in i hans situation, som är främmande samtidigt som den är smärtsamt välbekant, och skratta åt den för att det är det minst otäcka alternativet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar