När det blev känt att George Lucas hade sålt Star Wars till Disney fick fansen en kollektiv totalflipp. Jag deltog inte i den. Jag tror det kan bli precis hur bra som helst. Det fanns en tid när Disney pumpade ut skit, men nu för tiden gör de bra saker. Bevisföremål A? Frozen.
Det här är den bästa Disneyfilmen någonsin, en av de tio bästa barnfilmerna någonsin, en av de tio bästa animerade filmerna någonsin, och bara en helt sjukt bra film. Det är den sortens film som får mig att önska att jag inte hade sett den så jag kunde få se den för första gången en gång till.
Frozen fick mig att skratta, den fick mig att gråta, den överraskade mig, den lämnade mig med värme i magen och en känsla av att världen kanske inte är så dum ändå. Varenda aspekt - animering, röster, musik - träffar mitt i prick med genialitet och kärlek. Dess karaktärer är på riktigt, dess historia på riktigt, och den funkar precis lika bra om man är fyra eller hundra.
Berättelsen ska upplevas men det går väl inte att skriva en recension utan att åtminstone röra vid den. Prinsessan Elsa av Arendelle (Idina Menzel) har en hemlighet: hon har magiska iskrafter som hon inte riktigt kan kontrollera. Därför låser hon in sig i sitt slott och vågar inte ens berätta för sin lillasyster Anna (Kristen Bell).
Men en dag är det dags för hennes kröning och då måste hon öppna slottet och visa sig för folket och ditresta högdjur. Hon är fruktansvärt rädd - vad händer om hon inte kan styra sina förmågor? Hon tar sig igenom kröningen men till slut lyckas hon inte längre och hon avslöjar sig för alla som en trollkvinna. Elsa flyr och Anna måste följa efter.
I bakgrunden finns prins Hans (Santino Fontana), Annas nyblivne fästman och den hon lämnar att styra över Arendelle i hennes frånvaro. På vägen träffar hon isförsäljaren Kristoff (Jonathan Groff) som lever med sin ren Sven, och snögubben Olaf (Josh Gad), som fått liv av Elsas magi.
Den senare står för huvuddelen av komiken - även om han som brukligt är har en roll att spela i berättelsen också - och den uppgiften utför han briljant. Han är en underbar skapelse i en film full av underbara skapelser och fick mig att skratta medan jag fortfarande hade tårar i ögonen.
Det är kanske den dikotomin, den motsättningen, som för Frozen den sista biten förbi "fantastisk". Den spelar på våra förväntningar och ibland går den med dem och ibland mot dem, och händelseförloppet kommer att betyda en sak för barnen och en annan för de vuxna. Den har funnit ett sätt att berätta något mycket viktigt och göra det förståeligt för både barn och vuxna, och det utan att predika.
Innan jag såg filmen hävdade en vän att den i princip var hitmusikalen Wicked. Då vi sett den fyra gånger - varje gång har involverat en tripp till London - och upprepade gånger utnämnt den till den bästa musikalen någonsin så gjorde det mig knappast mindre sugen att se den. Nu efteråt kan jag bara säga att om jag skulle göra Wicked för barn - och vore ett fullständigt geni - så är det Frozen jag skulle göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar