Nat (Rose Byrne) och Josh (Rafe Spall) gifter sig på ett bröllop-från-helvetet. Prästen kräks under ceremonin och bestman Dan (Stephen Merchant) håller ett fruktansvärt tal. Redan här märks tydligt problemen som ska plåga den här filmen under hela dess längd. Dans tal har ingen funktion utom att vara generande och korkat, och det är inte generande och korkat på ett roligt sätt. Jag skrattade inte, jag ville bara att det skulle vara över.
Det är symptomatiskt för den här filmens enormt svaga manus. Varenda scen verkar kräva en pinsam idiot vars pinsamma idiotier inte är roliga och som inte spelar någon roll för berättelsen. Ibland förvandlas i övrigt vettiga karaktärer till pinsamma idioter bara för att uppfylla det kravet. Klichéer prickas av på en anal checklista och inte en enda av dem görs bra. När filmen vill vara charmig och rolig är den bara hackig och obekväm.
Det blir snabbt uppenbart - även för dem själva - att Nat och Josh inte hör ihop. De gifte sig efter sju månader, galna i varandra. Det var ett misstag, och filmen handlar i princip om hur de erkänner det för sig själva. Nat vill hellre ha den snygge dollarmiljonären Guy (Simon Baker) och Josh vill hellre ha sitt ex Chloe (Anna Faris), och Guy och Chloe gör klart att de gärna vill ha Nat respektive Josh. Spänningen ligger en bit under noll.
Guy är den ende karaktären i filmen som aldrig är antingen en idiot eller ett äckel, och till och med han beter sig som ingen levande människa någonsin gjort. Simon Baker är den bäste skådespelaren i filmen, och till och med han kämpar med manusets besynnerliga krumbukter.
I Give It a Year lyckas samla ihop till sammanlagt kanske fem minuter av humor och charm, det mesta av det under det korta montage då Nat och Josh bestämmer sig för att ge sitt äktenskap en chans. Resten är antingen pinsamt, otroligt eller kliché, och när filmen får chansen att sätta en genuin twist på hinna-ifatt-sin-älskade-på-flygplatsen-klichén så kastar den bort den och nöjer sig med att gå halvvägs. Ingen del av den är sevärd.
Det är symptomatiskt för den här filmens enormt svaga manus. Varenda scen verkar kräva en pinsam idiot vars pinsamma idiotier inte är roliga och som inte spelar någon roll för berättelsen. Ibland förvandlas i övrigt vettiga karaktärer till pinsamma idioter bara för att uppfylla det kravet. Klichéer prickas av på en anal checklista och inte en enda av dem görs bra. När filmen vill vara charmig och rolig är den bara hackig och obekväm.
Det blir snabbt uppenbart - även för dem själva - att Nat och Josh inte hör ihop. De gifte sig efter sju månader, galna i varandra. Det var ett misstag, och filmen handlar i princip om hur de erkänner det för sig själva. Nat vill hellre ha den snygge dollarmiljonären Guy (Simon Baker) och Josh vill hellre ha sitt ex Chloe (Anna Faris), och Guy och Chloe gör klart att de gärna vill ha Nat respektive Josh. Spänningen ligger en bit under noll.
Guy är den ende karaktären i filmen som aldrig är antingen en idiot eller ett äckel, och till och med han beter sig som ingen levande människa någonsin gjort. Simon Baker är den bäste skådespelaren i filmen, och till och med han kämpar med manusets besynnerliga krumbukter.
I Give It a Year lyckas samla ihop till sammanlagt kanske fem minuter av humor och charm, det mesta av det under det korta montage då Nat och Josh bestämmer sig för att ge sitt äktenskap en chans. Resten är antingen pinsamt, otroligt eller kliché, och när filmen får chansen att sätta en genuin twist på hinna-ifatt-sin-älskade-på-flygplatsen-klichén så kastar den bort den och nöjer sig med att gå halvvägs. Ingen del av den är sevärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar