Arbetskamraten som önskade den här recensionen berättade att han medan han såg Gravity tänkte på saker som han trodde skulle störa mig med den, och att han väntade sig - önskade sig, kanske - en totalsågning. En sådan kommer han inte att få. Jag sågar inte mästerverk, och det är vad Gravity är. Den siktar inte högt - detta är ingen analys av mänsklighetens villkor i ett kallt kosmos - men det den gör, gör den perfekt.
Den är en teknikens triumf när den visar upp en nollgravitationsmiljö på ett sätt som vi aldrig förut sett på film. Minns du hur imponerande Apollo 13 såg ut när den kom, och hur imponerande den fortfarande är? Den är ingenting i jämförelse med Gravity. Detta är liksom Life of Pi eller Hugo den sortens film som vi producerar nu när de senaste årens tekniska utveckling hamnat i händerna på människor som använder den som ett verktyg, inte som en gimmick. Gravity använder sina effekter lågmält, så att de är allestädes närvarande och en bakgrund till händelserna, inte som en klubba att slå tittaren i ansiktet med.
Framför allt är effekterna alltid bara ett komplement till talangen som flödar genom Gravity. Fotot är underbart och gör lika mycket som tekniken för att flytta oss till omloppsbana runt Jorden, en värld där de lagar vi är vana vid inte gäller och som väldigt få av oss kommer att uppleva. Och det är det som behövs för att Gravity ska fungera. Vi måste vara där, inte i våra trygga biostolar utan där, i rymden, där vi löper samma risker som huvudpersonerna. Det fungerade. Gravity gav mig skräckkänslor jag inte visste att jag hade.
När filmen börjar befinner vi oss redan i omloppsbana, där uppdragsspecialisten och förstagångsastronauten dr Ryan Stone (Sandra Bullock) håller på att installera en kommunikationsmodul på Hubble-teleskopet. Under tiden genomför Shariff Dasari (Paul Sharma) en reparation och veteranastronauten och befälhavaren Matt Kowalski (George Clooney) flyger runt med sitt jetpack.
Allting - Hubble, astronauterna, deras verktyg, deras skepp Explorer - rör sig fritt i vida banor, medan kameran glider runt och ger oss vinkel efter vinkel efter otänkbar vinkel. Vi får vår första presentation för den miljö som hela filmen ska utspela sig i. Det är något fullständigt främmande och utan vidare den bästa - och mest realistiska - rymdmiljö som synts på film.
Efter lite problem med att få modulen att fungera så får astronauterna plötsligt ett larm från Houston. En rysk satellit har sprängts av misstag, delarna har träffat andra satelliter och en kedjereaktion har startat. Rymdskrot träffar annat rymdskrot och plötsligt är omloppsbanan en ännu farligare plats att leva på (filmen börjar med "life in space is impossible" - tack!). Detta är en faktisk möjlighet som kan bli ett av den framtida rymdfartens stora problem, och det ställer definitivt till problem för Kowalski och Stone. Dasari dödas vid kollisionen, och de andra två måste försöka ta sig tillbaka till Explorer.
Det är resten av filmen - försöken att komma tillbaka till Jorden medan allt går fel på ett sätt som för tankarna till en replik från en oändligt mycket sämre rymdfilm: "it's a goddamn Greek tragedy". Det är inte mycket som går rätt för Stone och Kowalski, och eftersom vi upptar deras utrymme och känner deras känslor bubblar varenda katastrof i våra ådror. Det är outhärdligt spännande och genuint hisnande.
Det påminde mig om Buried, men i stället för den filmens klaustrofobiskt lilla utrymme handlar det om de oändliga djupen som lurar precis utanför vår tunna vardagsverklighet. Men människorna är lika ensamma och lika utlämnade.
Jag vet inte vad det var tänkt skulle störa mig med den här filmen, för jag har svårt att se hur den skulle kunna vara mycket bättre. Gravity är ett fantastiskt stycke filmkonst.
Den är en teknikens triumf när den visar upp en nollgravitationsmiljö på ett sätt som vi aldrig förut sett på film. Minns du hur imponerande Apollo 13 såg ut när den kom, och hur imponerande den fortfarande är? Den är ingenting i jämförelse med Gravity. Detta är liksom Life of Pi eller Hugo den sortens film som vi producerar nu när de senaste årens tekniska utveckling hamnat i händerna på människor som använder den som ett verktyg, inte som en gimmick. Gravity använder sina effekter lågmält, så att de är allestädes närvarande och en bakgrund till händelserna, inte som en klubba att slå tittaren i ansiktet med.
Framför allt är effekterna alltid bara ett komplement till talangen som flödar genom Gravity. Fotot är underbart och gör lika mycket som tekniken för att flytta oss till omloppsbana runt Jorden, en värld där de lagar vi är vana vid inte gäller och som väldigt få av oss kommer att uppleva. Och det är det som behövs för att Gravity ska fungera. Vi måste vara där, inte i våra trygga biostolar utan där, i rymden, där vi löper samma risker som huvudpersonerna. Det fungerade. Gravity gav mig skräckkänslor jag inte visste att jag hade.
När filmen börjar befinner vi oss redan i omloppsbana, där uppdragsspecialisten och förstagångsastronauten dr Ryan Stone (Sandra Bullock) håller på att installera en kommunikationsmodul på Hubble-teleskopet. Under tiden genomför Shariff Dasari (Paul Sharma) en reparation och veteranastronauten och befälhavaren Matt Kowalski (George Clooney) flyger runt med sitt jetpack.
Allting - Hubble, astronauterna, deras verktyg, deras skepp Explorer - rör sig fritt i vida banor, medan kameran glider runt och ger oss vinkel efter vinkel efter otänkbar vinkel. Vi får vår första presentation för den miljö som hela filmen ska utspela sig i. Det är något fullständigt främmande och utan vidare den bästa - och mest realistiska - rymdmiljö som synts på film.
Efter lite problem med att få modulen att fungera så får astronauterna plötsligt ett larm från Houston. En rysk satellit har sprängts av misstag, delarna har träffat andra satelliter och en kedjereaktion har startat. Rymdskrot träffar annat rymdskrot och plötsligt är omloppsbanan en ännu farligare plats att leva på (filmen börjar med "life in space is impossible" - tack!). Detta är en faktisk möjlighet som kan bli ett av den framtida rymdfartens stora problem, och det ställer definitivt till problem för Kowalski och Stone. Dasari dödas vid kollisionen, och de andra två måste försöka ta sig tillbaka till Explorer.
Det är resten av filmen - försöken att komma tillbaka till Jorden medan allt går fel på ett sätt som för tankarna till en replik från en oändligt mycket sämre rymdfilm: "it's a goddamn Greek tragedy". Det är inte mycket som går rätt för Stone och Kowalski, och eftersom vi upptar deras utrymme och känner deras känslor bubblar varenda katastrof i våra ådror. Det är outhärdligt spännande och genuint hisnande.
Det påminde mig om Buried, men i stället för den filmens klaustrofobiskt lilla utrymme handlar det om de oändliga djupen som lurar precis utanför vår tunna vardagsverklighet. Men människorna är lika ensamma och lika utlämnade.
Jag vet inte vad det var tänkt skulle störa mig med den här filmen, för jag har svårt att se hur den skulle kunna vara mycket bättre. Gravity är ett fantastiskt stycke filmkonst.
2 kommentarer:
Älskade den också. Det var ju en scen mot slutet där man ba "åh, vad orealistiskt hollywoodigt det blev nu", blev såklart glad när det visade sig vara fel. Undrans dock hur mycket jag skulle gilla den hemma i tvsoffan
Nä, det är nog en film att se på bio. Och jag vet vilken scen du menar; funderade på att nämna den men kände att det var en spoilerrisk. Den funkade perfekt för mig; jag fattade vad som pågick några sekunder innan vi fick veta det.
Skicka en kommentar