Vad i helvete. Alltså, vad i helvete. Enda orsaken till att jag tittar vidare på den här besynnerligt hopsatta och illa spelade smörjan är att jag faktiskt undrar hur det hänger ihop, alltihop. Jag vill faktiskt veta vart det är på väg. Och så visar det sig i filmens slutminuter att det inte är på väg nånstans, det hängde inte ihop, och frågorna som lagts upp får inga svar. Efteråt vet jag fortfarande inte vad som hänt och det här är definitivt inte en av de filmer som kan komma undan med sånt.
I inledningsscenerna får vi två mysterier: varför svarar skådespelerskan Emily Moores (Estella Warren) agent Michael (Jeffrey Pierce) inte i telefon under hennes stora teaterpremiärkväll, och vem är den maskerade mannen som kidnappar henne, håller henne fången i fem dagar, misshandlar henne, våldtar henne och förvarar henne i en kista och en liksäck tills ett anonymt tips skickar dit polisen? Det första försvinner och det andra är bara bakgrundshistoria.
Emily tillbringar lite tid inom psykvården och åker sedan till en spansk ö med sin man, psykiatern Robert (William Baldwin), för att semestra och försöka bli sig själv igen. Lugnet blir dock kortlivat; en regnig natt hamrar den unga Sarah (Sarah Butler) på fönstret. Hon var ute och vandrade med sin pojkvän när han föll från en klippa och dog. Hon har ingen annan och Robert bestämmer sig för att, som den gode psykiater han är, ta hand om henne. Bli hennes terapeut, i riktiga sessioner, medan hon bor i hans och hans frus hus. Jo.
The Stranger Within har ingen struktur. Den består av separata block som limmas ihop utan någon övergång, och tempot lider av precis samma sjuka. Ibland dröjer filmen sig kvar på meningslösheter, ibland hastar den sig förbi det essentiella. Det är lite naket för att göra ögonlocken mindre tunga, lite allmänt tjafs mellan karaktärerna för att tiden ska gå, och så denna envetna känsla av att det kanske kan bli nånting till slut.
Men det blir det alltså aldrig. The Stranger Within är bara slöseri med tittarens tid och vid det sista stora avslöjandet (om det nu ens var det det var) kunde jag bara säga en sak: vad i helvete.
I inledningsscenerna får vi två mysterier: varför svarar skådespelerskan Emily Moores (Estella Warren) agent Michael (Jeffrey Pierce) inte i telefon under hennes stora teaterpremiärkväll, och vem är den maskerade mannen som kidnappar henne, håller henne fången i fem dagar, misshandlar henne, våldtar henne och förvarar henne i en kista och en liksäck tills ett anonymt tips skickar dit polisen? Det första försvinner och det andra är bara bakgrundshistoria.
Emily tillbringar lite tid inom psykvården och åker sedan till en spansk ö med sin man, psykiatern Robert (William Baldwin), för att semestra och försöka bli sig själv igen. Lugnet blir dock kortlivat; en regnig natt hamrar den unga Sarah (Sarah Butler) på fönstret. Hon var ute och vandrade med sin pojkvän när han föll från en klippa och dog. Hon har ingen annan och Robert bestämmer sig för att, som den gode psykiater han är, ta hand om henne. Bli hennes terapeut, i riktiga sessioner, medan hon bor i hans och hans frus hus. Jo.
The Stranger Within har ingen struktur. Den består av separata block som limmas ihop utan någon övergång, och tempot lider av precis samma sjuka. Ibland dröjer filmen sig kvar på meningslösheter, ibland hastar den sig förbi det essentiella. Det är lite naket för att göra ögonlocken mindre tunga, lite allmänt tjafs mellan karaktärerna för att tiden ska gå, och så denna envetna känsla av att det kanske kan bli nånting till slut.
Men det blir det alltså aldrig. The Stranger Within är bara slöseri med tittarens tid och vid det sista stora avslöjandet (om det nu ens var det det var) kunde jag bara säga en sak: vad i helvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar