Det är så här man ska använda sig av science fiction. Frequency tar en central idé och utforskar dess följder, hittar skrynklor vi inte väntar oss, och följer sin tråd till slutet. Tyvärr känner den sig tvungen att lägga in ett överdrivet dramatiskt element som historien inte behöver och den faller också i den alldeles för vanliga fällan att avsluta med en actionscen av standardsnitt, men idén och dess omgivning är bra nog att den fungerar ändå.
Den centrala idén är förmågan att tala med någon i det förflutna. Den är förstås inte ny; vi har sett liknande saker förut - The Lake House dyker upp i huvudet - och en av frågorna jag inte kan låta bli att ställa är varför personen i nutiden inte omedelbart letar reda på personen från det förflutna. Frequency har svaret klart: den ene är John Sullivan (Jim Caveziel) som 1999 via en kortvågsradio lyckas prata med sin far Frank (Dennis Quaid) 1969. Grejen är att fadern dog i en brand samma år.
När de lyckats övertyga varandra om sina respektive identiteter och fått klart för sig vad det är som händer, gör John genast vad han kan för att rädda sin fars liv, och det fungerar. Råden Frank får från John gör att han överlever branden, och vi får se en fantastiskt varm scen där de tillbringar en hel kväll med att prata om sånt jag tror man skulle prata med sin vuxne son och sedan länge döde far om, om man fick chansen.
Men när man ändrar saker i det förflutna så ändras nutiden, och John upptäcker att allt inte är bra bara för att Frank överlevde branden. Tvärtom. En del har blivit värre och nu måste John och Frank tillsammans, med trettio års mellanrum, lösa ett mysterium och rädda familjen. Samtidigt får vi inblickar i Johns liv och hur det blir annorlunda för att hans far inte dog när han var sex.
Logiken är inte spiksäker. När tidslinjen ändras, varför är det bara John som fortfarande har minnen från den förra versionen? Vad hade hänt om Frank hade tagit upp plånboken igen? Det är svårt att göra en helt hålfri tidsresefilm, och Frequency har inte lyckats. Men den håller sig konsekvent, trots handlingens komplicerade trådar är den lätt att följa och man känner sig aldrig vilsen. Framför allt använder den sin idé som ett sätt att berätta en historia den annars inte hade kunnat berätta, inte som en gimmick, och de två känslofyllda skådespelarinsatserna från Quaid och Caviezel gör den enormt sevärd.
Den centrala idén är förmågan att tala med någon i det förflutna. Den är förstås inte ny; vi har sett liknande saker förut - The Lake House dyker upp i huvudet - och en av frågorna jag inte kan låta bli att ställa är varför personen i nutiden inte omedelbart letar reda på personen från det förflutna. Frequency har svaret klart: den ene är John Sullivan (Jim Caveziel) som 1999 via en kortvågsradio lyckas prata med sin far Frank (Dennis Quaid) 1969. Grejen är att fadern dog i en brand samma år.
När de lyckats övertyga varandra om sina respektive identiteter och fått klart för sig vad det är som händer, gör John genast vad han kan för att rädda sin fars liv, och det fungerar. Råden Frank får från John gör att han överlever branden, och vi får se en fantastiskt varm scen där de tillbringar en hel kväll med att prata om sånt jag tror man skulle prata med sin vuxne son och sedan länge döde far om, om man fick chansen.
Men när man ändrar saker i det förflutna så ändras nutiden, och John upptäcker att allt inte är bra bara för att Frank överlevde branden. Tvärtom. En del har blivit värre och nu måste John och Frank tillsammans, med trettio års mellanrum, lösa ett mysterium och rädda familjen. Samtidigt får vi inblickar i Johns liv och hur det blir annorlunda för att hans far inte dog när han var sex.
Logiken är inte spiksäker. När tidslinjen ändras, varför är det bara John som fortfarande har minnen från den förra versionen? Vad hade hänt om Frank hade tagit upp plånboken igen? Det är svårt att göra en helt hålfri tidsresefilm, och Frequency har inte lyckats. Men den håller sig konsekvent, trots handlingens komplicerade trådar är den lätt att följa och man känner sig aldrig vilsen. Framför allt använder den sin idé som ett sätt att berätta en historia den annars inte hade kunnat berätta, inte som en gimmick, och de två känslofyllda skådespelarinsatserna från Quaid och Caviezel gör den enormt sevärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar