Tony "Iron Man" Stark har problem. Han lever ihop med Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) men oroar sig ständigt för henne, samtidigt som han långsamt förstör förhållandet. Sedan sina upplevelser i New York har han ångestattacker; han slogs mot gudar och rymdvarelser och själv är han bara en människa i en plåtburk. En ny superskurk, The Mandarin (Ben Kingsley), spränger bomber och hånar USA:s president (William Sadler) via inspelningar.
I trakten finns även Aldrich Killian (Guy Pearce) som för många år sedan gav Stark ett erbjudande han tackade nej till och nu verkar sned över det, och botanikern Maya Hansen (Rebecca Hall) som vid samma tidpunkt visade honom sina upptäckter. Starks kompis James "War Machine" Rhodes har målat om sin rustning och heter nu Iron Patriot.
När Starks säkerhetschef Happy Hogan (Jon Favreau) skadas i en av Mandarins explosioner och hamnar i koma hotar Stark honom inför kamerorna och drar på sig hans vrede. Hans hus raderas ut i en helikopterattack och själv antas han ha omkommit, men han lyckades fly med en av sina många prototyprustningar. Han stöter på en osedvanligt tilltalande barnkaraktär (Ty Simpkins) som han har en genuin och fräscht otraditionell relation till.
Många filmer börjar bra och blir en besvikelse, men Iron Man 3 gör tvärtom. Den börjar som precis det jag väntade mig att den skulle vara: en hygglig men inte imponerande superhjältefilm. Allting var välgjort men inte särskilt upphetsande. Den hämtar upp sig med några starka scener i mitten och avslutar med att göra något bra av nästan varenda slutstridskliché jag har sett. Den skapar inte mycket nytt men den gör det gamla underhållande.
De två första Iron Man-filmerna regisserades av Jon Favreau men här har Shane Black tagit över (vilket för övrigt ger upphov till en roande replik från Paltrow) och Iron Man 3 påminner om hans Dödligt vapen i hur den befinner sig exakt på skiljelinjen mellan skoj och allvar samtidigt som den visar oss brutaliteter som omöjligt kan vara annat än på allvar. De två första filmerna hade visserligen samma humor och distans så kanske har Black och hans manuspartner Drew Pearce bara tagit till sig arvet från dem.
Jag har inte riktigt slutat hoppas på att superhjältefilmerna ska hämta upp sig, våga ta lite risker, och bli lika bra som de var i trendens barndom. Iron Man 3 går varken åt det ena eller andra hållet. Den är en bra superhjältefilm men den är bara Captain America-bra, inte X-Men-bra.
I trakten finns även Aldrich Killian (Guy Pearce) som för många år sedan gav Stark ett erbjudande han tackade nej till och nu verkar sned över det, och botanikern Maya Hansen (Rebecca Hall) som vid samma tidpunkt visade honom sina upptäckter. Starks kompis James "War Machine" Rhodes har målat om sin rustning och heter nu Iron Patriot.
När Starks säkerhetschef Happy Hogan (Jon Favreau) skadas i en av Mandarins explosioner och hamnar i koma hotar Stark honom inför kamerorna och drar på sig hans vrede. Hans hus raderas ut i en helikopterattack och själv antas han ha omkommit, men han lyckades fly med en av sina många prototyprustningar. Han stöter på en osedvanligt tilltalande barnkaraktär (Ty Simpkins) som han har en genuin och fräscht otraditionell relation till.
Många filmer börjar bra och blir en besvikelse, men Iron Man 3 gör tvärtom. Den börjar som precis det jag väntade mig att den skulle vara: en hygglig men inte imponerande superhjältefilm. Allting var välgjort men inte särskilt upphetsande. Den hämtar upp sig med några starka scener i mitten och avslutar med att göra något bra av nästan varenda slutstridskliché jag har sett. Den skapar inte mycket nytt men den gör det gamla underhållande.
De två första Iron Man-filmerna regisserades av Jon Favreau men här har Shane Black tagit över (vilket för övrigt ger upphov till en roande replik från Paltrow) och Iron Man 3 påminner om hans Dödligt vapen i hur den befinner sig exakt på skiljelinjen mellan skoj och allvar samtidigt som den visar oss brutaliteter som omöjligt kan vara annat än på allvar. De två första filmerna hade visserligen samma humor och distans så kanske har Black och hans manuspartner Drew Pearce bara tagit till sig arvet från dem.
Jag har inte riktigt slutat hoppas på att superhjältefilmerna ska hämta upp sig, våga ta lite risker, och bli lika bra som de var i trendens barndom. Iron Man 3 går varken åt det ena eller andra hållet. Den är en bra superhjältefilm men den är bara Captain America-bra, inte X-Men-bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar