Så detta är filmen vi väntat på sen vi i slutet av Iron Man såg Nick Fury hälsa på hemma hos Tony Stark för att diskutera "The Avengers Initiative". Marvel har släppt film efter film om sina superhjältar som i serierna slogs tillsammans som The Avengers, och fansen gick nästan i bitar av längtan medan jag undrade om vi verkligen skulle få se alla Avengers först. Hur bra kunde filmerna om Ant-Man och Wasp egentligen bli? När det äntligen var dags var jag rädd att det skulle bli uselt men med Joss Whedon (Serenity) vid ratten kunde det bli fantastiskt. Det blev ingetdera.
The Avengers består av Iron Man (Robert Downey, Jr), som har uppfunnit en flygande bepansrad stridsdräkt, Thor (Chris Hemsworth), hammarsvingande åskgud, Captain America (Chris Evans), en övermänsklig supersoldat med oförstörbar sköld, Hulk (Mark Ruffalo), ett vetenskapligt geni som blir en urstark osårbar grön jätte när han blir arg, Hawkeye (Jeremy Renner), som är bra på att skjuta med pil och båge, och Black Widow (Scarlett Johansson), som är bra på att slåss. Nej, jag tycker inte heller att de sista två riktigt hör hemma i laget, men de bidrar, jag lovar.
De samlas ihop av Nick Fury (Samuel L. Jackson) som driver byrån S.H.I.E.L.D. och håller hov på ett flygande hangarfartyg, vilket fick mig att undra om det fanns ett ännu större hangarfartyg någonstans. Det är dessutom ett osynligt flygande hangarfartyg, vilket verkar farligt. S.H.I.E.L.D. har fått tag på Tesserakten, en blå kub som är en energikälla och en dimensionsportal. De håller på att forska på den när den plötsligt aktiverar sig själv och så dyker Loki (Tom Hiddleston) upp. Han är Thors bror och tokigt ond, och hans plan är att använda Tesserakten för att invadera Jorden med en armé som kallas chitaurier.
Loki har ett magiskt spjut som han kan använda för att ta över människor och förslava dem. Agent Barton, som senare ska bli Hawkeye, och vetenskapsmannen Erik Selvig (Stellan Skarsgård) blir två av hans offer och de börjar genast arbeta för Loki som predikar befrielse från frihet. Det är dags att kalla in Avengers som först består av en hög bråkiga egon men snart lär sig att samarbeta för mänsklighetens fromma.
Det hela utmynnar i en enorm slutstrid på Manhattan (ett av de i särklass vanligaste målen för utomjordiska invasionsstyrkor) där filmen noggrant undviker att visa oss döda civilister och lika noggrant ser till att visa oss att hjältarna gör sitt bästa för att hålla civilisterna trygga medan de slår sönder aliens. Samtidigt är det förstås omöjligt att alla civilister klarar sig oskadda medan hus rasar, halvgudar kastar hammare och Hulken hoppar runt som en miniatyr-King Kong, och hjältarna är bara sex stycken. Det finns en gräns för hur många de kan rädda.
Jag låter nog för negativ. Det finns mycket att tycka om i The Avengers. Actionscenerna är välgjorda, effekterna förstklassiga. Jag gillade hur de olika superhjältarna och deras förmågor användes på vettiga och kompletterande sätt och hur deras vitt skilda personligheter gneds mot varandra. Vi fick en liten glimt av hur världen faktiskt skulle reagera på superhjältars existens. Jag avskydde till att börja med Mark Ruffalo som Bruce Banner/Hulken men han fick mig att mjukna; även om han inte är någon Edward Norton (hans företrädare i rollen) gjorde han en bra Banner. Han och Robert Downey, Jr. var två trovärdiga vetenskapliga genier som arbetade ihop. I största allmänhet gillade jag samspelet mellan de olika hjältarna - hur ser egentligen en järnman på en åskgud eller patriotisk legend? Skurkarnas design - särskilt de flygande halvmetalliska slingrande drakarna - var toppen. Filmen höll igång, blev aldrig tråkig, och gled smidigt in i sitt slut.
Men det fanns också en hel del att ogilla. Historien hade luckor av ett slag som jag inte väntade mig från Joss Whedon. Jag kanske är trög, men jag förstår inte varför Thor först var så fast besluten att föra Loki till Asgård men ändrade sig bara för att Captain Americas sköld stod emot hans hammare, jag förstår inte varför Loki lät sig fångas, och jag förstår inte poängen med hans plan ombord på Furys hangarfartyg. Alltför många sådana ögonblick ryckte mig ur illusionen. Manuset var inte alls lika glidande välsnickrat som jag hoppades på, även om det hade sina riktigt bra stunder. De bra skådespelarna fick aldrig en chans att ge de klichéigare bitarna den charm som kunde räddat dem; Tony Stark var en betydligt bättre karaktär i sina egna filmer än han får vara här.
The Avengers är en film som inte bara balanserar på gränsen mellan okej och riktigt bra utan hoppar fram och tillbaka över den. Den började som en besvikelse till tretton-på-dussinet-actionfilm, blev stadigt bättre och bättre, men nådde aldrig riktigt fram till storhet. Den slutar på ett sätt som skriker "uppföljare", och trots allt ser jag fram emot det.
Fotnot: Jag såg The Avengers i 3D. Spara pengarna; det tillförde ingenting och var inte välgjort. Under filmen tyckte jag det var illa att den kunde vara filmad i 3D och ändå se ut som retro-3D; när jag efteråt gjorde lite efterforskningar visade det sig att det var retro-3D. Så... jomen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar