Frank (Joel Murray) lever i en ständigt ökande desperation. Hans grannar är korkade, ohyfsade, högljudda ärkeegoister. Alla i hans liv bryr sig mer om den utvecklingsstörde hoppfulle sångaren på American Idol-kopian än om något som spelar ett enda dugg roll. Hans dotter (Mackenzie Brooke Smith) vill inte träffa honom; hon stannar hellre hos sin mor (Melinda Page Hamilton) och hennes nye pojkvän (Rich McDonald). För henne duger han bara när hon måste skrika förtvivlat därför att hon fick en Blackberry i stället för en iPhone. Frank undrar lågmält varför hon skulle få en mobiltelefon alls.
Frank förstår inte varför världen måste vara så ytlig, elak och självisk. Hittills har han inte gjort mer åt det än klaga inför arbetskamraterna som inte förstår varför han inte också kan skratta åt idioterna på TV, men när olyckorna en dag börjar rasa över honom tar han ner sin gamla pistol från hyllan och sätter pipan i munnen. Men något stoppar honom. Han kan göra något bra med sitt liv. Han kan göra av med människor som förtjänar att dö. Människor som gör världen sämre.
Hans första offer blir den osannolikt bortskämda och måttlöst rika sextonåringen Chloe, som har en egen dokusåpa på TV. Efter att ha sett hennes program bestämmer han sig. Men en av Chloes skolkamrater - och jag använder ordet "kamrat" helt felaktigt - ser honom både före och efter. Detta är Roxy (Tara Lynne Barr) och hon tycker att Frank är det mest awesome som någonsin hänt. Hon vill följa med. Tillsammans ska de döda alla som förtjänar det, även om de inte är helt överens om vilka de är.
Och det är roligt. God Bless America är den svartaste av svarta komedier; redan i inledningsscenen ser vi en mor nedstänkt med sitt barns blod, och skrattar åt det. Humorn ligger - som oftast är fallet - i igenkänning. Frank är talesman för alla som tror att det är något allvarligt fel med världen, med mobilberoende barn, grymma dokusåpor, lögnaktiga ohyfsade politiska debattörer och människor som pratar på bio. Han reagerar så som vi alla någon gång önskat, om än bara i tysta fantasier. Han och Roxy letar reda på alla de människor som får oss andra att knyta näven i fickan, och gör processen kort med dem.
Det fanns väl inget bra sätt att avsluta den här historien på, och God Bless America har mycket riktigt ett tämligen otillfredsställande - om än oundvikligt - slut. Men det som kommer innan slutet är bra nog för att väga upp det. Frank och Roxy är båda intressanta, originella karaktärer som lyckas vara varandras jämlikar och motpoler och därmed komplettera varandra. God Bless America är rolig men den är också mer än bara en komedi och om den inte planterar åtminstone någon tanke i ditt huvud rekommenderar jag att du ser dig omkring i världen och sedan ser om den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar