Kill List är en märklig film. Till att börja med är den inte särskilt bra men inte särskilt dålig och man fortsätter titta huvudsakligen för att få veta vart den tänker bli av. Den har stunder av skärande relationsdrama, stunder av blodigt skakande våld och stunder då man kliar sig i huvudet. Den börjar bygga upp ett lockande mysterium som den i slutändan vägrar lösa. Det kan ibland vara effektivt och jag kan mycket väl tänka mig att Kill List fungerar för många. Själv kunde jag inte undvika att bli besviken. Varför slutar så många filmer nu för tiden med att plötsligt bryta till eftertexter just när de är som intressantast?
Historien rör Jay (Neil Maskell) och Gal (Michael Smiley), två militärveteraner som verkar ha en hel del blod bakom sig, bland annat ett tydligen otäckt uppdrag i Kiev som särskilt Jay bär på ärr ifrån. Jay har en fru, Shel (svenskan MyAnna Buring), och en son, Sam (Harry Simpson), medan Gal lever ungkarlsliv och går igenom en till synes oändlig rad flickvänner även om han påstår sig vara förälskad i den senaste, Fiona (Emma Fryer).
Allt är inte fint mellan Jay och Shel. Han har inte arbetat på åtta månader och deras pengar håller på att ta slut, och Shel blir vansinnig på hans attityd. De utkämpar våldsamma skrikmatcher, till och med när Gal och Fiona kommer på middag. Till slut känner sig Jay tvungen att gå med på att ta ett jobb tillsammans med Gal. Det handlar om att döda tre människor.
Kill List rör sig mellan det vardagliga och det mardrömslika och pusslar noggrant ihop en mörk och sjuklig stämning. Något mycket märkligt pågår strax bortom det vi ser, något som involverar de tre offren och mannen som gav Jay och Gal uppdraget. Till slut rasar verkligheten samman och mysteriet tar all plats i vårt medvetande. Om det bara hade kommit en tillfredsställande upplösning hade Kill List varit en solklar fullträff. I stället vet den inte vart den ska bli av när den nått vägs ände, och resultatet är tomhet och besvikelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar