Allt som den här filmen gör rätt avverkar den under de första tio minuterna. Då får vi träffa Kate (Reese Witherspoon) och Brad (Vince Vaughn), som är något så sällsynt som ett realistiskt filmpar som fungerar ihop. De här två tycker verkligen djupt om varandra, de passar ihop som två pusselbitar utan att det blir sagosött, och de är överens om allt det viktiga. De är inte som de andra paren på danskursen som utgår ifrån att de är där för att de ska gifta sig och blir förvånade över att de bara tycker om att gå på danskurs tillsammans. Det blir ännu värre när de erkänner att de varken vill gifta sig eller skaffa barn. De är nöjda som det är.
De är även överens om att de helst slipper fira jul med sina familjer, så de brukar åka till något vackert varmt ställe och säga till släkten att de sysslar med välgörenhet. Den här gången planerar de att åka till Fiji men planet blir inställt och de blir intervjuade i direktsänd TV om vad detta gör med deras jul. Plötsligt vet alla deras släktingar att de är kvar i landet. De kommer att bli tvungna att fira jul ändå.
Och det är här filmen går fel och blir en trist tretton-på-dussinet-komedi. Alla fyra föräldrarna är skilda och omgifta, så det är fyra familjer som ska besökas och fyra pärsar som ska genomlidas, både för Kate och Brad och för tittaren. Fruktansvärt störiga barn, våldsamma bröder, pinsamma föräldrar, genanta barndomshemligheter, varenda punkt på listan kryssas av med oinspirerad trofasthet.
Dessutom träffar vi inte en enda människa vi tycker om. Svin kan vara underhållande på film, men de här svinen är bara svin och vi reagerar på dem precis som Kate och Brad gör. Få julfirandet ur vägen och ut därifrån så fort som möjligt. Det är begripligt att de tänker så, men att tittaren gör det är ett tecken på totalt misslyckande.
Och naturligtvis kan Kate och Brad inte få lov att förbli de tilltalande karaktärer de faktiskt lyckades vara under inledningsscenerna, utan det måste klistras på en dryg amerikansk "family values"-sensmoral. Det är trött, utslitet, klichéartat och en besvikelse.
Därtill lyckas Four Christmases med bedriften att samla fem Oscarvinnande skådespelare (Jon Voight, Mary Steenburgen, Robert Duvall, Sissy Spacek och Witherspoon själv) och inte göra något med deras talang samt att samla tre professionella sångare (Tim McGraw, Dwight Yoakam och Kristin Chenoweth som var den första Glinda på Broadway) och inte ge dem en enda not att sjunga. Det är symptomatiskt för filmens envisa fixering vid att slösa bort allt som liknar potential, och resultatet är en grå, utdragen komedi med färre skratt än en Bergmantragedi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar