Ett skepp rör sig genom rymden. En berättarröst hörs. "They say most of your brain shuts down in cryo-sleep. All but the primitive side, the animal side. No wonder I'm still awake." Det är ett bra sätt att presentera en karaktär som Riddick (Vin Diesel), en mördare och infångad rymling på väg tillbaka till fängelset. Han är inte en total sociopat av den sort vi är alldeles för vana vid på film, men han är remarkabelt pragmatisk, han lider inte av ett överskott av samvete, och han är enormt självmedveten.
Det krävs en välsnickrad historia för att ge oss en huvudperson som Riddick utan att injicera humor, tumma på hans integritet eller få oss att hata honom. Pitch Black kommer väldigt nära fullständig framgång på det planet och det är symptomatiskt för hela filmen. Från början till slut andas den enorm potential som inte precis förspills, men inte heller precis tillvaratas.
Skeppet som transporterar Riddick och hans infångare Johns (Cole Hauser) råkar ut för en olycka. Kaptenen dör och piloten Fry (Radha Mitchell) måste göra en akutlandning på en okänd planet. De få överlevarna samlas utanför skeppet och finner sig vara på en plats som visar tydliga tecken på sprudlande liv och till och med mänsklig aktivitet, men just nu rör sig ingenting utom de tre solarna som förvandlar världen till en brännande öken.
Överlevarna ger sig av för att söka efter vatten, människor eller vad som helst som kan hjälpa dem att komma därifrån. De upptäcker att planetens innandömen hemsöks av monster som inte tål ljus, men det förefaller inte vara ett problem under de tre solarna. Hur uppstår en sådan varelse på en planet där det alltid är dag? Det är inte lika osannolikt som man kan tro, men det är hur som helst inte en fråga som Pitch Black gräver ner sig i.
De hittar ett tomt geologläger vars invånare verkar ha gett sig av - eller dött - tjugotvå år tidigare. Där finns ett skepp som dock behöver kraftceller från deras gamla skepp, men där finns också ett tellurium som avslöjar en fruktansvärd sanning: en gång vart tjugoandra år blir det total förmörkelse på planeten. Det är då monstren kommer ut sina grottor. Det är dags att samla ihop allt ljus som finns och dra nytta av Riddick, som efter en tid i ett mörkt fängelse mutade en doktor att operera hans ögon så han kunde se i mörkret.
Det är ingen dum idé och det blir en underhållande, effektiv liten skräckhistoria. I början är vi ganska fjärran men allt eftersom tiden går kan vi inte undvika att leva oss in i överlevarnas situation. Bra filmer av det här slaget får oss att undra om vi hade fortsatt kämpa för överlevnad eller om vi till slut bara hade lagt oss ner för att dö. Pitch Black fick mig att tänka just de tankarna. Det finns en imam (Keith David) som är övertygad om att Allah kommer att hjälpa honom, Carolyn Fry drivs vidare av försoningstankar, Riddick är helt enkelt en som vägrar dö. Vad hade fått mig att resa mig och fortsätta?
Dessutom uppskattade jag samspelet mellan Riddick och Johns och mellan Riddick och Fry; vem som har det moraliska övertaget är inte så uppenbart som det till en början kan verka. Så Pitch Black är ingen dålig film, men den lyckas aldrig riktigt lyfta, heller. Den har många fina punkter, många bra scener, men de är infattade i en flod av det mediokra. De ofta träiga skådespelarna bär en del av skulden och jag kan inte låta bli att tänka att någon annan än Vin Diesel hade kunnat göra något riktigt bra med Riddick. Jag kan bara inte komma på vem det skulle vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar