Detta är en hejdlöst, kompromisslöst vidrig film. Den inleds med att en man tvingas äta hundbajs och sen bli kissad på av titelns tjuv, Albert (Michael Gambon), den karaktär som resten av berättelsen rör sig runt. Han är en fascinerande motbjudande människa, en karriärbrottsling som envist vill vara en kultiverad gourmet men aldrig kommer att resa sig över att vara en buffel och buse. Han är våldsam, högljudd, och obegripligt ohyfsad till och med för att vara den gangsterboss han tydligen är. Han kräver förfining och artighet från sina undersåtar men själv pratar han vitt och brett om sin frus könsorgan och tar henne på brösten inför publik.
Albert verkar inte ens göra det för att jävlas eller demonstrera sin makt; det är som om han verkligen inte inser att hans beteende går stick i stäv med det han förespråkar. Han vill vara en dubbelnatur men är bara ett råskinn med pengar.
Kocken är Richard Boarst (Richard Bohringer), köksmästaren på den restaurang som Albert äger och så gott som varje kväll välsignar med sin närvaro. Richard är tvungen att stå ut med den störande Albert trots att han ständigt fördärvar kockens noggrant konstruerade stämning och terroriserar de andra gästerna.
Tjuvens fru är Georgina (Helen Mirren), som avskyr honom men lärt sig att det är smärtfriare att inte ifrågasätta hans beteende. Hon har lämnat honom fyra gånger men varje gång hämtats tillbaka av Albert och hans brutala underhuggare, bland dem Mitchel (Tim Roth i en minnesvärd biroll). På ytan verkar hon ha gett upp och accepterar sin situation, men hon förefaller inte fullt så rädd för honom som hon borde vara.
Georgina och Richard är de som trots allt vågar säga emot Albert. Georgina vet att han måste ha kvar henne; en stor man får inte förlora sin hustru. Richard vet att Albert behöver honom; vilken annan gourmetrestaurang skulle ta emot en man som Albert, och var skulle Albert hitta en så skicklig gourmetkock som kunde tänka sig att arbeta för honom?
Den siste pusselbiten är älskaren, Michael (Alan Howard). Han sitter ensam och tyst vid sitt bord med en blicken i en bok. Tills en kväll, när blicken lämnar boken och möter Georginas. De kommunicerar ordlöst och innan vi vet ordet av är de inneslutna i en hungrig passionerad omfamning inne på damrummet.
Restaurangpersonalen hjälper till att hålla Georgina och Michael gömda så att de kan fortsätta sitt förhållande mitt framför näsan på Albert. Vid det här laget tittar vi vidare för att få veta exakt vad den galne Albert kommer att göra när han upptäcker dem, som han förr eller senare måste. Hur vågar Michael ta den här risken med en man som Albert? Vi förstår Georgina, men vilken vild passion har drabbat Michael för att få honom att sätta sig upp mot en våldsam, brutal gangster?
Det spelar ingen roll. The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover utspelar sig inte i någon verklighet vi känner igen, vilket accentueras genom den besynnerliga cinematografin. Filmen utspelar sig huvudsakligen på restaurangen, i matsalen, i badrummen, i köket. Dessa rum ser inte ut som några matsalar eller badrum jag har sett, och de identifieras genom färg: matsalen är röd, badrummen är vita, köket är grönt. Karaktärerna har rött på sig i matsalen; när de går in i badrummet blir kläderna vita. Karaktärerna själva är skarpa typer och berättelsen en blodig fabel.
På sin tid tolkades The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover som en kritik av Thatcher. Det måste ha varit ett utslag av sin tid, för den tanken hade aldrig slagit mig om jag inte hade läst om den. Snarare ser jag filmen som en kritik av mänskligheten i stort. Den har beskrivits som en svart komedi, som en kärleksfilm, som en gangsterfilm, och som ett drama. Den innehåller element av alla dessa genrer och den är väl till viss del en skräckfilm också. Karaktärerna gör saker mot varandra som går oavgjort mot de flesta filmer i tortyrskräckvågen.
Men framför allt är The Cook, the Thief, His Wife & Her Lover en film som öser på för att vara så arg och brutal som möjligt, och gör ett ypperligt bra jobb med det utan att någonsin gå över gränsen och förefalla exploitativ. Våldet, råheten, sexet och de andra vidrigheterna finns där av en anledning, nämligen att skapa en film som ingen glömmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar