Min husgud Ryan Gosling spelar Roy Chutney, en yngling i det lantliga och ständigt kalla Montana. Hans far dör i en tågolycka som kanske inte var en olycka, hans mor (Kelly Lynch) har för många pojkvänner för att han ska kunna hålla reda på dem, och så blir han petad från football-laget eftersom han inte är arg nog. Det är helt fel, vrede har han gott om.
Det sjungande och tidningssäljande originalet Gideon Ferguson (David Morse) har tydligen blivit imponerad av hans eskapader på planen, för han erbjuder honom en plats i sitt sexmannafootball-lag. Roys kompis Tracy Two Dogs (Eddie Spears) är också välkommen och de börjar träna för Gideon. Men det går rykten om Gideon, rykten om ett intresse för unga män som inte anses okej i de konservativare delarna av Montana, rykten om en ung man som spelade för honom och dog.
Ryan Gosling har aldrig gjort mig besviken och han är väldigt bra även i The Slaughter Rule. David Morse släpper likaledes på alla bromsar och bränner av en minnesvärd prestation. Trots deras heroiska ansträngningar lyckas The Slaughter Rule aldrig väcka mitt intresse. Scenerna mellan dem borde fungera bättre än de gör, men karaktärerna växlar så kaotiskt mellan att vara dämpade och ursinniga att det är svårt att få några genuina känslor för dem, eller ens någon sorts uppfattning om dem.
Roys förhållande till Skyla (Clea DuVall) och Gideons vänskap med den alkoholiserade Floyd (David Cale) hjälper inte; det förra innehåller för många taggiga klichéer och det andra verkar helt baseras på citat, sångtitlar och årtal. Det är ungefär lika förvirrande som det låter.
För att vara en film som förment handlar om football så är det remarkabelt lite football i den. När det till slut blir match är det filmens bästa scen; Roy och Gideon eldar upp lagkamraterna och i några ögonblick försvinner deras antagonism och de fungerar tillsammans. Det varar dock inte och resten av filmen innehåller för många trådar och för många detaljer som inte verkar passa in. The Slaughter Rule har en överväldigande uppfattning om sin egen tyngd som den inte kan backa upp.
Dessutom är detta förmodligen den sportfilm jag sett där hjältarna har lägst ambitioner. De vill bara inte förlora enligt titelns slaktregel, som säger att om ett lag leder med 45 poäng bryts matchen för att skona förlorarna. Till och med Rocky ville i alla fall gå femton ronder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar