År 2012 rasar USA:s ekonomi ihop. Brottsligheten och arbetslösheten skjuter iväg. För att göra något med alla de brottslingar som fyller de privatiserade fängelserna legaliseras gladiatorspel, och publiken samlas i hundratusental för att se missdådare slå ihjäl varandra. Publikens smak visar sig dock nyckfull och de tröttnar snart på skådespelet.
Lösningen blir Death Race. I stället för att brottslingarna slåss mot varandra sätter de sig i beväpnade bilar och tävlar. Den som vinner fem lopp blir fri. För många av de hårdare männen är det enda chansen att någonsin komma ut. Hittills har ingen lyckats, men den mystiske maskerade Frankenstein är bara en seger ifrån.
Jensen Ames (Jason Statham) är en före detta speedwayförare och numera hygglig, hårt arbetande far och make som bara försöker lämna sin nerlagda arbetsplats med sin sista lön i fickan när piketpatrullen dyker upp för att hålla ordning på proletärerna. Han tar sig hem till sin fru Suzy (Janaya Stephens) och deras lilla dotter, men då bryter en maskerad man sig in i huset och dödar Suzy. Det slutar inte bättre än att Jensen döms för mordet och hamnar i det hårdaste av hårda fängelser, Terminal Island, som drivs av Hennessey (Joan Allen). Hon har planer för Jensen. Det visar sig att Frankenstein dog på operationsbordet och Hennessey behöver någon som kan föra legenden vidare och hålla tittarsiffrorna uppe. Kan Jensen tänka sig att köra ett Death Race och sen bli fri?
Efter lite övertalning går han med på det och möter de arketyper, förlåt karaktärer, som utgör hans mekanikerteam: veteranen och bossen Coach (Ian McShane, som med god marginal är det bästa i filmen), reparatören Gunner (Jacob Vargas) och den överviktiga nörden Lists (Frederick Koehler). Han och vi presenteras också för motståndet, bland dem Machine Gun Joe (Tyrese Gibson) som har tre Death Race-segrar på meritlistan och ett oresonligt hat mot Frankenstein.
Jason Statham är omistlig i såna här filmer; jag tycker bättre och bättre om honom varje gång jag ser honom. Han är en ny Nicolas Cage som dessutom aldrig ger intryck av att agera. Han bara dyker upp och är som han är, även om han finner sig i så här platt och dum miljö. Aldrig lyser det igenom att han vet vad för dumheter han måste säga. Ian McShane gör sitt absolut bästa; ingen ska anklaga honom för att ta det lugnt bara för att han är i en dålig film. Men det här är en riktigt dålig film, och Statham och McShane kan omöjligt vara bra nog för att lyfta den.
Karaktärerna är pappfigurer klippta från andra filmer. Premissen är ett alibi för att visa snabba bilar. Åtskilliga chanser till bitig, rolig samhällskritik kastas bort. Själva loppet är ett live action-datorspel; man måste aktivera sina vapen genom att köra över diverse symbolplattor. Lucka efter lucka förblir oförklarade; Jensens navigatör Case (Natalie Martinez) leder honom vid ett tillfälle genom en genväg som visar sig allmänt känd. En genväg i ett billopp. Varför använder inte alla den?
Men jag skulle kunna förlåta allt det ovanstående om bara loppscenerna vore bra. Det är de inte. Det är snabba klipp av gråsvarta bilar som far förbi varandra, kulkärvar som Coach är mycket mer rädd för än deras effekt förtjänar, hastiga kast och förutsägbara resultat. Man får aldrig någon känsla av hur loppet går till, hur det är att sitta i bilen eller ens var bilarna befinner sig i förhållande till varandra. Dör så här många under varenda Death Race? Hur kan det finnas någon kvar?
Det finns gott om dumma actionfilmer som ändå lyckas vara roliga och underhållande. Och så finns det filmer som Death Race.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar