Vad hade jag tyckt om den här filmen om jag hade sett den när var jag nio och den var ny? Vad hade jag tyckt om The Karate Kid om jag sett den för första gången i dag? Hur mycket handlar egentligen om nostalgi, sinnesstämning och mottaglighet? Förmodligen en hel del, med tanke på den kultstatus en medioker film som Youngblood lyckats få hos ett visst segment av den manliga befolkningen.
Man kan sitta med en checklista över sportfilmsklichéer och bocka av varenda en. Presentationsscenerna hade lika gärna kunnat inledas med en skylt som sa PRESENTATIONSSCENER. De är till för att vi ska få träffa Dean Youngblood (Rob Lowe), ynglingen med enkel bakgrund och hopp om att bli något större, nämligen ishockeyproffs. Hans karaktär huggs ut direkt: han är skicklig och snabb på skridskor, men liten och spenslig för att vara hockeyspelare.
Därför måste givetvis hans fiende vara just bra på att vara stor, stark och våldsam, och mycket riktigt får vi redan i Youngbloods provmatch träffa Racki (George Finn) som verkar vara mer intresserad av att slåss än av att spela hockey. De hamnar i olika lag så att de ska kunna mötas i de dramatiska slutscenerna.
Resten av karaktärerna glider förbi. Youngblood har en far (Eric Nesterenko) och en storebror (Jim Youngs), båda med krossade hockeydrömmar så att de simultant kan hoppas på hans framgång och frukta att hans karriär ska sluta som deras. Derek Sutton (Patrick Swayze) är lagkamraten som först är tuff mot Youngblood för att sen bli hans vän. Murray Chadwick (Ed Lauter) är tränaren, stenhård och barsk men han får för satan resultat. Och Jessie Chadwick (Cynthia Gibb) är tjejen som inleder med att vara avvisande mot Youngblood men snabbt smälter, särskilt som hennes far tränaren inte gillar att de träffas.
Det dåliga skådespelet flödar. Det är bara Patrick Swayze och Ed Lauter som verkar ha någon aning om vad de gör och även de är fängslade av det stela, deterministiska manuset. Det finns inte mycket man kan göra med deras traditionsbundna arketyper till roller.
Youngblood maler vidare som en maskin. Racki begår brottet som får Youngblood att tappa modet och åka hem till gården där han genomgår ett träningsmontage innan han kommer tillbaka för den viktiga finalmatchen. Eftersom Youngblood redan kan sin hockey och bara behöver bli våldsammare består montaget av mer boxning än hockey och ett tag trodde jag mig ha hamnat i en parallell dimension där Rob Lowe spelade Rocky Balboa. Det låter som ett obehagligt ställe.
Trots allt detta var åttiotalet rätt bra på att producera den här sortens filmer och även när det gick dåligt, som i Youngblood, gick det dåligt på ett stundtals underhållande sätt. Det finns spännande ögonblick och hockeyscenerna har ibland en viss hisnande attraktionsförmåga. Men när den slutgiltiga uppgörelsen till slut kommer har den förlorat all mening. Spelet är över, det som skulle bevisas har bevisats, och det enda som finns kvar är dum manlig stolthet. Visst, det är vanligt i sportfilm, och kanske själva poängen. Men den brukar inte vara fullt så här dum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar