Guy Haines (Farley Granger) verkar ha allt: en framgångsrik tenniskarriär, en framtid inom politiken, och en förlovning med den vackra senatorsdottern Anne Morton (Ruth Roman). Men i bakgrunden finns en fru, Miriam (Laura Elliott), som är gravid med en annan mans barn och länge krävt skilsmässa från Guy men nu plötsligt vägrar. Guys välplanerade framtid är plötsligt skakig.
På ett tåg träffar han Bruno Anthony (Robert Walker), som har sina egna problem. Hans far (Jonathan Hale) är rik och kräver ändå att stackars Bruno ska arbeta. Men han har en lösning, en briljant plan. Bruno mördar Guys fru, Guy mördar Brunos far. Ingen misstänker dem; de har mördat varsin främling. De ser till att ha alibi för mordet den andre begår. Och så är problemen lösta.
Det är en fantastisk och inspirerad grundidé - och jag kan inte låta bli att undra om planen någonsin utförts i verkligheten - och en som återanvänts flera gånger: Throw Momma from the Train, ett Simpsons-avsnitt. Det finns många stigar man kan ta med premissen och alla har potential. I boken utfördes båda morden; i filmen vägrar Guy gå med på Brunos plan - han tar den inte ens på fullt allvar - men Bruno mördar Miriam i alla fall. Och sen räknar han med att Guy tänker göra sin bit, och verkar uppriktigt förvånad när Guy säger nej.
Alfred Hitchcocks filmer är ofta korta, och ibland märks det. Strangers on a Train hade tjänat på en längre löptid för att ge historien en chans att utvecklas gradvis och få större psykologisk effekt. Men Hitchcock verkar inte ha varit så vansinnigt intresserad av historierna han berättade; han var ute efter tillfällen att skapa spännande scener.
Det var han väldigt duktig på, vilket syns flera gånger i Strangers on a Train. I en lång kuslig scen ser vi Bruno förfölja Miriam på ett nöjesfält. Vi hålls osäkra om vad som händer medan Guy smyger inne i familjen Anthonys hus. En tennismatch som Guy vill avsluta så fort som möjligt blir bokstavligen nervpirrande. Och under en annan tennismatch finns i publiken ett enda orörligt ansikte, ett par ögon som inte följer bollen: Brunos.
Och så har vi den berömda avslutningen ombord på en skenande karusell, där Guy och Bruno brottas medan en man kryper under karusellen för att ta sig in till mitten och stoppa den. Den sekvensen gjordes på riktigt - även om den snabbades upp, vilket syns på slutet - och den krypande mannen är inte ens en stuntman utan en karusellskötare som anmälde sig frivilligt. När karusellen väl stannar är det en modell, men så väl integrerad i filmen att jag inte anade det.
Storymässigt har Strangers on a Train luckor, luckor som förmodligen accepterades och ignorerades för att kunna lägga mer tid på de visuella stjärnscenerna. Men den är genuint spännande och framför allt är den ett bra exempel på varför Hitchcock är en så hyllad regissör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar