Varenda nation skönmålar sitt förflutna. Det är så vi glömmer att den enda anledningen till att just vi råkade behärska det här stycket mark är att våra förfäder var bättre på att vara satans mördare än någon annans. Vi sjunger om Sveriges minnen från fornstora dar då ärat hennes namn flög över Jorden men struntar i att namnet snarare var fruktat än ärat och att de fornstora dagarna antingen handlade om blodtörstiga sjörövare eller aggressiva, expansionistiska livstidsdiktatorer.
Det är genom samma förhärligande glasögon vi ser den amerikanska revolutionen i The Patriot. Britterna är rödklädda robotar som oförtrutet marscherar framåt, till synes utan att ens märka att deras kamrater skjuts ner omkring dem, och deras ledare är antingen blåblodiga snobbar eller massakrerande slaktare utan minsta tanke på något annat än sin egen ära. Amerikanerna beter sig snarare som en modern dröm om den perfekte amerikanske frihetskämpen än som riktiga människor, och sådana obehagliga element som slaveriet avhandlas pliktskyldigt och bara för att visa vilka fina karlar våra hjältar är, medan de hugger ner sina fiender med tomahawk och kniv.
Det kan tyckas märkligt att den främste av dem börjar som pacifist, men änklingen Benjamin Martin (Mel Gibson) såg tillräckligt - och gjorde tillräckligt - med otäckheter i fransk-indianska kriget och nu vill han hålla sin stat South Carolina utanför frihetskriget. Hans son Gabriel (Heath Ledger) påminner om sin far som ung och vill ta värvning fortast möjligt, men fadern förbjuder honom. Ett möte hålls där överste Harry Burwell (Chris Cooper), en stridskamrat till Martin, argumenterar för krig och Martin argumenterar emot. Det hjälper inte; Burwell får sina rekryter och Gabriel är en av dem.
Gabriel tillbringar två år i kriget medan en annan Martin-son, Thomas (Gregory Smith), drömmer om att följa sin storebror. En dag stapplar Gabriel hem sårad och kort därefter utkämpas ett slag i Martins trädgård. Efteråt sköter han om de sårade, både lojalister och rebeller. Han får tack för det förra och straff för det senare; den hänsynslöse överste Tavington (Jason Isaacs) beordrar att hans hus ska brännas ner. Den som skyddar fienden förlorar sitt hem. Tavington griper Gabriel och ska hänga honom som spion. Thomas försöker rädda sin bror och får Tavingtons pistolkula i sig.
När Martin ser en död son, en dödsdömd son och ett brinnande hem lägger han pacifismen bakom sig. Han ger två av sina tre kvarvarande söner varsin musköt och tillsammans lägger de sig i bakhåll för patrullen som för Gabriel till galgen. Tjugo brittiska soldater dör och Gabriel blir fri. Familjen Martin är i krig. Benjamin Martin blir en gerillaledare som organiserar milis och praktiskt taget vinner revolutionen åt amerikanerna.
De flesta karaktärerna i The Patriot är sammansatta av eller bara löst baserade på historiska förlagor. Det är genomgående sant att britterna är sämre än sina verkliga motsvarigheter medan amerikanerna är betydligt bättre. Verklighetens Benjamin Martins var slavägare, terrorister, rasister och mördare medan de svarta som arbetar på Martins gård naturligtvis gör det av egen fri vilja och alla Martins illdåd ligger i det förflutna. Tavington begår fruktansvärda övergrepp som överste Banastre Tarleton av allt att döma inte kom i närheten av.
The Patriot står skamlöst på sina hjältars sida. Martin pratar mycket om att krigets regler ska följas men han bedriver bedrägeri och gerillakrigföring när det passar honom, och filmen hyllar honom för det. Tavington bryter mot reglerna så ofta han kommer åt, och får bära djävulsmasken.
Men detta är gamla traditioner, delade av hundratals krigsfilmer. The Patriot är inte en historielektion utan ett drama och en actionberättelse. På den nivån fungerar den. Mel Gibson kan agera när han behöver, det kunde Heath Ledger också, och historien om familjen Martin lyckas gripa oss. Det finns ett par riktigt kraftfulla ögonblick, främst det när Martins yngsta dotter Susan (Skye McCole Bartusiak) äntligen talar till sin far.
Vad gäller skurken så vet jag inte om den här rollen hjälpte Jason Isaacs att några år senare få rollen som Lucius Malfoy i Harry Potter-filmerna, men det skulle inte förvåna mig. Det är samma nedlåtande kalla överlägsenhet han utstrålar i båda rollerna. Tavington, liksom Malfoy, är van vid att vara överst och se ner på andra. Det är så världen är ordnad.
Samtidigt blir det för en svensk ibland lite väl tjockt. Amerikaner har inget ord för "svulstig" av samma anledning som fiskar inte har något ord för vatten, och medan de säkert hojtar patriotiska slagord när de ser stjärnbaneret rycka fram över slagfältet känner jag bara en sorts ställföreträdande genans, särskilt som huvudrollsinnehavaren är australiensare. Och det finns verkligen ingen ursäkt för att flottigt bruka det historiska slaveriet som ett sätt att stoppa in en symbolisk svart karaktär och visa upp de vita hjältarnas vackra natur. Till Mel Gibsons fördel får sägas att han håller med om detta och sa att om han hade fått bestämma hade Benjamin Martin ägt slavar.
The Patriot är utmärkt som actionbetonad krigsfilm, historiskt skräp, och kanske lite för effektiv som patriotisk propaganda för att det ska kännas riktigt bekvämt. Låt oss bara hoppas att ingen tar den för sanning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar