En grå skog. Inga färger, inga rörelser. En röst reciterar en bön. En hjort går in i bilden och kameran drar sig långsamt bakåt. En gevärspipa syns. Sen den första färgen: orangea jägarvästar. Skottet dånar, och hjorten faller.
Det är en fantastiskt realiserad sekvens och - kan jag glatt rapportera - typisk för Prisoners. Regissören Denis Villeneuve och cinematografen Roger A. Deakins har gjort ett sanslöst jobb tillsammans. Ibland blir det nästan stilistiskt, som i de olikfärgade scenerna i Hero, men här är det mesta antingen grått eller brunt. Färgen har sugits ur världen och ersatts av ständigt regn, inte lika obönhörligt hamrande som i Seven men alltid närvarande, till och med när inga droppar faller.
Jag vill säga så lite som möjligt om handlingen, vilket alltid gör det svårt att skriva en recension. Jag visste själv ingenting när jag började titta; titeln fick mig att tro att det skulle handla om fångar. Det gör det inte; det handlar om två familjer, familjen Dover (Hugh Jackman, Maria Bello, Dylan Minnette och Erin Gerasimovich) och familjen Birch (Viola Davis, Terrence Howard och Zoe Borde), en tacksägelsemiddag de har tillsammans, och hur deras liv förändras strax därefter. Då blir också en polis, Loki (Jake Gyllenhaal) inblandad.
De starka insatserna, främst från Jackman och Gyllenhaal, tillsammans med Villeneuves och Deakins arbete och ett kraftfullt komplicerat manus gör Prisoners till en fantastisk film, större delen av tiden. De spännande delarna får mig att sitta och skaka, de känslosamma delarna får mitt hjärta att bulta, och hjärnan går på högvarv när den försöker hänga med och gärna komma lite i förväg. Hur hänger allt ihop? Vad är det som har hänt? Kommer det att visa sig att varje detalj är viktig eller är det här en av de filmer där det går tre falska ledtrådar på varje som leder nånstans? Prisoners blev bättre och bättre för varje minut och vi fick en större förståelse för vad som hände samtidigt som nya mysterier introducerades.
Fram till en viss punkt, när handlingen nästan sjunker samman och frågetecknen plötsligt hopar sig. Luckor dyker upp och täpps aldrig igen och det hittills så intelligenta manuset väljer att ge upp och falla tillbaka på varje trött manusförfattares stabila reservåtgärder. Efter två timmars briljans var det en riktigt svidande besvikelse.
Prisoners är ingen dålig film. Ingen film kan innehålla de här skådespelarprestationerna, det här kameraarbetet, och den här konstfärdigt hopsnickrade historien och bli dålig. Men den är inte alls lika bra som den verkade vara, inte alls lika bra som den kunde ha varit, och hur mycket jag än tyckte om den så är det besvikelsen jag kommer att minnas.
Det är en fantastiskt realiserad sekvens och - kan jag glatt rapportera - typisk för Prisoners. Regissören Denis Villeneuve och cinematografen Roger A. Deakins har gjort ett sanslöst jobb tillsammans. Ibland blir det nästan stilistiskt, som i de olikfärgade scenerna i Hero, men här är det mesta antingen grått eller brunt. Färgen har sugits ur världen och ersatts av ständigt regn, inte lika obönhörligt hamrande som i Seven men alltid närvarande, till och med när inga droppar faller.
Jag vill säga så lite som möjligt om handlingen, vilket alltid gör det svårt att skriva en recension. Jag visste själv ingenting när jag började titta; titeln fick mig att tro att det skulle handla om fångar. Det gör det inte; det handlar om två familjer, familjen Dover (Hugh Jackman, Maria Bello, Dylan Minnette och Erin Gerasimovich) och familjen Birch (Viola Davis, Terrence Howard och Zoe Borde), en tacksägelsemiddag de har tillsammans, och hur deras liv förändras strax därefter. Då blir också en polis, Loki (Jake Gyllenhaal) inblandad.
De starka insatserna, främst från Jackman och Gyllenhaal, tillsammans med Villeneuves och Deakins arbete och ett kraftfullt komplicerat manus gör Prisoners till en fantastisk film, större delen av tiden. De spännande delarna får mig att sitta och skaka, de känslosamma delarna får mitt hjärta att bulta, och hjärnan går på högvarv när den försöker hänga med och gärna komma lite i förväg. Hur hänger allt ihop? Vad är det som har hänt? Kommer det att visa sig att varje detalj är viktig eller är det här en av de filmer där det går tre falska ledtrådar på varje som leder nånstans? Prisoners blev bättre och bättre för varje minut och vi fick en större förståelse för vad som hände samtidigt som nya mysterier introducerades.
Fram till en viss punkt, när handlingen nästan sjunker samman och frågetecknen plötsligt hopar sig. Luckor dyker upp och täpps aldrig igen och det hittills så intelligenta manuset väljer att ge upp och falla tillbaka på varje trött manusförfattares stabila reservåtgärder. Efter två timmars briljans var det en riktigt svidande besvikelse.
Prisoners är ingen dålig film. Ingen film kan innehålla de här skådespelarprestationerna, det här kameraarbetet, och den här konstfärdigt hopsnickrade historien och bli dålig. Men den är inte alls lika bra som den verkade vara, inte alls lika bra som den kunde ha varit, och hur mycket jag än tyckte om den så är det besvikelsen jag kommer att minnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar