Steve Jobs (Ashton Kutcher) presenterar 2001 sin iPod. Det känns som ett märkligt ställe att inleda en film om Steve Jobs; iPhonen är fortfarande sex år bort och han skulle leva i tio år till. Men det är punkten Jobs väljer, och därifrån går vi tillbaka till sjuttiotalet och får sedan följa Jobs från tiden som LSD-hippie tills han kommer tillbaka till Apple och räddar företaget från avgrunden.
Runt honom finns förstås alla de andra som gjorde Apple möjligt: kompisen och teknonörden Steve Wozniak (Josh Gad); de tidiga rekryterna Eddie Hassell (Steve Espinosa), Daniel Kottke (Lukas Haas) och Bill Fernandez (Victor Rasuk); och investeraren Mike Markkula (Dermot Mulroney). Jobs driver sin vision, alienerar sina kollegor, blir utslängd och kommer tillbaka.
Och alltihop är, ärligt talat, stendött. Filmen anstränger sig, inte tu tal om den saken. Den vill att vi ska känna samma passion som Jobs och hans kultister. Den försöker göra det hela till något episkt, en mytisk quest. Vi ska uppleva magin. Men det handlar ändå bara om att sälja datorer. Det kan inte bli särskilt stort.
Så när målet inte fungerar som drivkraft, då måste vi använda oss av personen i stället. Jag vet ingenting om hur Steve Jobs var som person, bara att han var en av de mest överskattade människorna sen moder Teresa, men i filmen är han en störig skit. Kolerisk, otrevlig, omogen, självcentrerad, egoistisk. Jag vill inte se den irriterande fan lyckas, och då har filmen inte en chans.
Den hade haft det svårt ändå. Det är genomgående träiga skådespelarinsatser och mycket besynnerliga berättarval. Det dryga decennium Jobs tillbringade utanför Apple avhandlas på en minut; hans NeXT nämns knappt. Hans familjeliv berörs först när han vägrar ha något med sin dotter att göra och sen när han många år senare plötsligt bor med henne, utan att övergången uppmärksammas med ett ord. Han vrålar sig igenom ett telefonsamtal med Bill Gates och svär evig fiendskap; det nämns aldrig mer.
Och när Steve Jobs 1998 fortfarande ser ut som Ashton Kutcher och inte som den gråskäggige mannen från inledningen undrar vi hur han ska lyckas åldras så mycket på tre år. Svaret är att det gör han inte; filmen slutar där. Det är som om manusförfattaren och klipparen hade en pakt att förstöra filmen.
Kanske kommer iSteve att vara bättre, men jag tror inte det kommer att vara så stor skillnad. Det finns nog inte så mycket att berätta, egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar