Fördelen med att se en Jason Statham-film är att man vet vad man får: en hårding spelad av en man som tar materialet på största allvar, även när ingen annan gör det, och lever i sin miljö lika naturligt som om han vore född där. Nackdelen med att se en Jason Statham-film är att det kan bli vad som helst då han inte är en skådespelare som är hängiven sin konst utan bara filmskapandet. Det kan lika gärna bli Death Race som Crank. Men det var åtminstone något åt det hållet jag väntade mig av Hummingbird, en dumkul actionfilm.
De förväntningarna gjorde det till att börja med svårt att komma in i filmen, för Hummingbird må vara en actionfilm men den är varken dum eller kul. Detta är Stathams allvarligaste verk och hans bästa skådespelarprestation. Den går långt bortom allt han gjort tidigare och allt han är känd för, och resultatet är något som jag aldrig väntade mig se från honom. Och det säger jag som ett av hans fans.
Han spelar den PTSD-drabbade Afghanistanveteranen Joseph Smith som efter hemkomsten till England avviker från ett militärsjukhus och försvinner på Londons skuggsida. En alkoholiserad vinddriven existens med bara två fasta punkter i tillvaron: soppköket som drivs av syster Cristina (Agata Buzek) och vännen Isabel (Victoria Bewick) som han delar pappkartong och kroppsvärme med.
När några lokala småbusar gör en räd mot kåkstaden kommer Joseph undan och tar sig in i en lägenhet. Enligt meddelandet på telefonsvararen ska ägaren inte komma hem förrän i oktober, och Joseph gör hans hem till sitt. Sedan börjar han leta efter Isabel. Han behöver pengar och börjar jobba för gangstern mr Choy (Benedict Wong), vilket kräver både våld och ännu obehagligare saker.
Joseph gör det som krävs av honom för att lyckas med det han vill. Under tiden blir han under namnet Crazy Joe de hemlösas skyddshelgon nere vid soppköket. Detta är Stathams mest moraliskt tvetydiga roll. Joseph närmar sig Cristina, som försöker hjälpa honom men hur nära kan en nunna komma en våldsam brottsling? Och även om hon lyckas, finns det något där inne att nå?
Hummingbird är en film som aldrig tar den lätta utvägen, och den förvånade mig om och om igen. Från ett "beautiful all along"-ögonblick som faktiskt fungerar via en gråvit huvudperson till ett slut som inte sviker historien utan drar den till sin logiska följd. Jag älskade alltihop.
"They put me up a mountain, told me to kill people. What did they think was going to come down the mountain?"
De förväntningarna gjorde det till att börja med svårt att komma in i filmen, för Hummingbird må vara en actionfilm men den är varken dum eller kul. Detta är Stathams allvarligaste verk och hans bästa skådespelarprestation. Den går långt bortom allt han gjort tidigare och allt han är känd för, och resultatet är något som jag aldrig väntade mig se från honom. Och det säger jag som ett av hans fans.
Han spelar den PTSD-drabbade Afghanistanveteranen Joseph Smith som efter hemkomsten till England avviker från ett militärsjukhus och försvinner på Londons skuggsida. En alkoholiserad vinddriven existens med bara två fasta punkter i tillvaron: soppköket som drivs av syster Cristina (Agata Buzek) och vännen Isabel (Victoria Bewick) som han delar pappkartong och kroppsvärme med.
När några lokala småbusar gör en räd mot kåkstaden kommer Joseph undan och tar sig in i en lägenhet. Enligt meddelandet på telefonsvararen ska ägaren inte komma hem förrän i oktober, och Joseph gör hans hem till sitt. Sedan börjar han leta efter Isabel. Han behöver pengar och börjar jobba för gangstern mr Choy (Benedict Wong), vilket kräver både våld och ännu obehagligare saker.
Joseph gör det som krävs av honom för att lyckas med det han vill. Under tiden blir han under namnet Crazy Joe de hemlösas skyddshelgon nere vid soppköket. Detta är Stathams mest moraliskt tvetydiga roll. Joseph närmar sig Cristina, som försöker hjälpa honom men hur nära kan en nunna komma en våldsam brottsling? Och även om hon lyckas, finns det något där inne att nå?
Hummingbird är en film som aldrig tar den lätta utvägen, och den förvånade mig om och om igen. Från ett "beautiful all along"-ögonblick som faktiskt fungerar via en gråvit huvudperson till ett slut som inte sviker historien utan drar den till sin logiska följd. Jag älskade alltihop.
"They put me up a mountain, told me to kill people. What did they think was going to come down the mountain?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar