När jag recenserade den här filmens föregångare sa jag att jag inte skulle gå in på politiken; det skötte jag på min andra blogg. Jag ska göra likadant den här gången utom för att nämna hur lustigt det är att den här filmen ens finns. Den skulle göras på sin föregångares vinst och när den fria marknaden - Ayn Rands och hennes lärjungars gudom - inte gav den någon vinst fick det stoppas in pengar utifrån, samtidigt som regissör och skådespelare byttes ut. Den här filmen har inte gått bättre och Rands universalmått är framgången. Vad säger det om filmerna som förespråkar hennes filosofi?
Det finns säkert en ursäkt, något om hur den här världens människor är så förgiftade av onda tankar att de inte begriper storhet när de ser den. Det argumentet fungerade inte i den litterära förlagan, där världen är bra mycket mer förgiftad än vår och kulturelitens största ändå saknar publik medan de sant talangfulla har hängivna anhängare. Marknaden låter sig inte luras - enligt Rand. Men tydligen inte enligt de av hennes efterföljare som bestämde sig för att göra film av hennes verk.
Till att börja med verkade den här filmen rätt lovande, i alla fall bättre än sin föregångare. I stället för att börja kronologiskt med alla träiga saker som måste hända så startar vi in medias res med en flygplansjakt. Tyvärr är det också här vi direkt ser filmens stora svaghet: den saknar allt känslomässigt djup. Det är Dagny Taggart (Samantha Mathis) som jagar ett plan hon misstänker innehåller den mystiske John Galt (D.B. Sweeney), och i boken är hon fullständigt förtvivlad i den scenen. Allt hennes hopp, allt hon lever för, hänger på att hon lyckas följa efter Galts plan.
I filmen får vi en till synes totalt känslolös och stenansiktad Dagny Taggart som lika gärna skulle kunna vara ute på en slapp nöjesflygning. Och likadant är det hela vägen. Hennes växande förtvivlan medan världen faller sönder runt henne, hennes desperation när "the destroyer" förgör företag efter företag; det avhandlas snabbt och pliktskyldigt så vi kan ha fler scener av män i kostymer som pratar med varandra. Olyckan i Taggarttunneln, en av de bästa bitarna i boken, får knappt någon tid alls och verkligen inte det djup och den tyngd som Rand gav den. Jag är inte ett av hennes fans men jag tyckte i alla fall om att läsa boken och jag skulle kunna snyta ut en bättre filmversion än den här.
Den enda gången det faktiskt fungerar är under rättegången mot Henry Rearden (Jason Beghe), och till och med då blir det fullständigt förvirrat. Liksom i första filmen bryr sig inte filmskaparna om att förklara Rands filosofi utan verkar utgå ifrån att tittaren känner till och håller med om den, så hjältarna säger sånt vi är vana att höra från skurkar. Rearden håller sitt tal för profit och egoism - och salen hurrar och applåderar. Efteråt säger Dagny Taggart att han sa det alla tänkte - men en stor fet bit av poängen är att alla inte tänker det, utan bara några få klipska.
Vi ser demonstranter som är uppenbara referenser till Occupy Wall Street och de 99 procenten, men här är de ju onda snyltande gnällon som vi ska avsky. Jag tvingas dra slutsatsen att människorna bakom filmen tror att det var så de breda lagren reagerade på Occupy Wall Street. Senare i filmen blir det ännu mer förvirrat när regeringen infört direktiv 10-289 och samma demonstranter, med delvis samma slagord på sina plakat, demonstrerar mot detta drag som ju borde vara precis vad de ville ha... utan närmare förklaring. Ibland är vi med folket och ibland mot, utan närmare ledtråd om när eller varför det skiftar.
Om jag ska bedöma Atlas Shrugged: Part II enbart som film så är domen att den är tråkig, förvirrad, och sämre än sin föregångare, som inte var bra. Om jag ska bedöma den som version av boken så är domen att ingen bakom filmen tydligen förstod boken, i alla fall inte varför den var bra. Det är väldigt trist för det finns faktiskt lite talang här, mer än i den förra. Skådespelarna är i allmänhet bättre, vilket sällan händer när hela kåren byts ut mellan två filmer. Regin är utförd med skickligare hand. Atlas Shrugged: Part II är inte en illa gjord film, den är bara handikappad av sitt manus.
Avslutande ord: jag vet att den här recensionen är helt otillgänglig om man inte läst boken, sett den förra filmen, eller åtminstone har en hygglig uppfattning om handlingen. Det kändes passande då den här filmen också är helt otillgänglig om man inte läst boken, sett den förra filmen, eller åtminstone har en hygglig uppfattning om handlingen.
Det finns säkert en ursäkt, något om hur den här världens människor är så förgiftade av onda tankar att de inte begriper storhet när de ser den. Det argumentet fungerade inte i den litterära förlagan, där världen är bra mycket mer förgiftad än vår och kulturelitens största ändå saknar publik medan de sant talangfulla har hängivna anhängare. Marknaden låter sig inte luras - enligt Rand. Men tydligen inte enligt de av hennes efterföljare som bestämde sig för att göra film av hennes verk.
Till att börja med verkade den här filmen rätt lovande, i alla fall bättre än sin föregångare. I stället för att börja kronologiskt med alla träiga saker som måste hända så startar vi in medias res med en flygplansjakt. Tyvärr är det också här vi direkt ser filmens stora svaghet: den saknar allt känslomässigt djup. Det är Dagny Taggart (Samantha Mathis) som jagar ett plan hon misstänker innehåller den mystiske John Galt (D.B. Sweeney), och i boken är hon fullständigt förtvivlad i den scenen. Allt hennes hopp, allt hon lever för, hänger på att hon lyckas följa efter Galts plan.
I filmen får vi en till synes totalt känslolös och stenansiktad Dagny Taggart som lika gärna skulle kunna vara ute på en slapp nöjesflygning. Och likadant är det hela vägen. Hennes växande förtvivlan medan världen faller sönder runt henne, hennes desperation när "the destroyer" förgör företag efter företag; det avhandlas snabbt och pliktskyldigt så vi kan ha fler scener av män i kostymer som pratar med varandra. Olyckan i Taggarttunneln, en av de bästa bitarna i boken, får knappt någon tid alls och verkligen inte det djup och den tyngd som Rand gav den. Jag är inte ett av hennes fans men jag tyckte i alla fall om att läsa boken och jag skulle kunna snyta ut en bättre filmversion än den här.
Den enda gången det faktiskt fungerar är under rättegången mot Henry Rearden (Jason Beghe), och till och med då blir det fullständigt förvirrat. Liksom i första filmen bryr sig inte filmskaparna om att förklara Rands filosofi utan verkar utgå ifrån att tittaren känner till och håller med om den, så hjältarna säger sånt vi är vana att höra från skurkar. Rearden håller sitt tal för profit och egoism - och salen hurrar och applåderar. Efteråt säger Dagny Taggart att han sa det alla tänkte - men en stor fet bit av poängen är att alla inte tänker det, utan bara några få klipska.
Vi ser demonstranter som är uppenbara referenser till Occupy Wall Street och de 99 procenten, men här är de ju onda snyltande gnällon som vi ska avsky. Jag tvingas dra slutsatsen att människorna bakom filmen tror att det var så de breda lagren reagerade på Occupy Wall Street. Senare i filmen blir det ännu mer förvirrat när regeringen infört direktiv 10-289 och samma demonstranter, med delvis samma slagord på sina plakat, demonstrerar mot detta drag som ju borde vara precis vad de ville ha... utan närmare förklaring. Ibland är vi med folket och ibland mot, utan närmare ledtråd om när eller varför det skiftar.
Om jag ska bedöma Atlas Shrugged: Part II enbart som film så är domen att den är tråkig, förvirrad, och sämre än sin föregångare, som inte var bra. Om jag ska bedöma den som version av boken så är domen att ingen bakom filmen tydligen förstod boken, i alla fall inte varför den var bra. Det är väldigt trist för det finns faktiskt lite talang här, mer än i den förra. Skådespelarna är i allmänhet bättre, vilket sällan händer när hela kåren byts ut mellan två filmer. Regin är utförd med skickligare hand. Atlas Shrugged: Part II är inte en illa gjord film, den är bara handikappad av sitt manus.
Avslutande ord: jag vet att den här recensionen är helt otillgänglig om man inte läst boken, sett den förra filmen, eller åtminstone har en hygglig uppfattning om handlingen. Det kändes passande då den här filmen också är helt otillgänglig om man inte läst boken, sett den förra filmen, eller åtminstone har en hygglig uppfattning om handlingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar