Jag tyckte mycket om alla tre X-Men-filmerna och måste nog snart skriva en recension av den tredje bara för att förklara varför den är den bästa filmen i serien och att missuppfattningen att den är dålig bara är en missuppfattning. Till och med X-Men Origins: Wolverine var underhållande även om den inte alls kom upp i samma klass, och om inte annat så hade den ett fantastiskt intro.
Jag hade därför höga förhoppningar på prequelen X-Men: First Class som berättar historien om hjältechefen Professor X (Patrick Stewart i originalfilmserien) och skurkchefen Magneto (Ian McKellen i originalfilmserien) när de var unga och vänner, innan deras motsättningar gjorde dem till fiender. Det är en vansinnigt rik källa att ösa ur och det kunde bli hur bra som helst, men naturligtvis kunde det bli precis hur dåligt som helst också. Mina förväntningar ökade dock lite när jag fick veta att den unge professorn skulle spelas av James McAvoy som i Last King of Scotland och Atonement hade fastnat i minnet.
Mina förhoppningar infriades från de allra första ögonblicken. Först får vi se en scen från den första X-Men-filmen, där den judiske pojken Erik Lensherr skiljs från sina föräldrar i fyrtiotalets nazityska rike. I förtvivlan använder han sina spirande mutantkrafter till att böja metallporten som spärrar hans väg, och på så vis blir han uppmärksammad av nazistofficeren Klaus Schmidt som är intresserad av mutanter.
Samtidigt får vi se Charles Xavier, den blivande professor X, stöta på en jämnårig tjuvaktig flicka i sin rika familjs kök. Han kan redan läsa hennes tankar och berättar för henne att hon inte är ensam; han är också mutant. Hon visar sin riktiga blåskinnade, gulögda, rödhåriga form som vi känner igen som Mystique. De blir vänner och förtrogna.
När de är vuxna spelas de av ovan nämnde James McAvoy och Jennifer Lawrence och får kontakt med CIA som har upptäckt att mutanter konspirerar mot USA. Samtidigt spelas Erik Lensherr av Michael Fassbender (den brittiske fallskärmshoppande agenten i Inglourious Basterds och lika bra i Fish Tank) och jagar Schmidt som plågade honom som ung. Xavier och Lensherr stöter på varandra, börjar samarbeta, och blir vänner.
De letar upp unga mutanter som de rekryterar till proto-X-Men och tränar så gott de kan. Några av filmens bästa scener visar hur Professor X med betryggande röst hjälper mutanterna att behärska sina krafter samtidigt som vi i publiken tydligt märker att han är nästan lika vilsen själv.
Lensherr och Xavier är överens om mycket men inte allt. De glider längre och längre ifrån varandra på den väg som leder till att de blir sina framtida jag, den cyniske Magneto som inte tror på att människor och mutanter kan leva tillsammans i samförstånd och den idealistiske Professor X som vägrar släppa drömmen om en fredlig värld fast han om och om igen blir besviken.
X-Men: First Class är först och främst en högklassigt underhållande och välgjord film. Jag tillbringade inledningsscenerna med att i huvudet upprepa meningen "det här är riktigt riktigt bra" och det slutade jag aldrig med. Liksom de tidigare X-Men-filmerna med rutinerade proffs som Patrick Stewart och Ian McKellen är även denna fylld med tonsäkra prestationer levererade av skådespelare som inte sätter en enda fot fel. Effekterna märks inte som effekter, de är bara en del av världen vi ser, referenserna till serietidningsmytologin är roliga för dem som märker dem och inte störande för dem som inte gör det, och karaktärsutvecklingen fängslar. Actionscenerna är hänryckande och spännande.
Men det är inte det som är det intressanta. Det är egentligen inte något särskilt att se en människa som kan byta utseende eller flyga; det fascinerande är hur det känns att ha de här krafterna, hur det påverkar ens liv. Skulle en hamnskiftare som Mystique välja en vacker form och ha den alltid, eller skulle hon byta fram och tillbaka? Vilka är rädda för att bli avslöjade och vilka är stolta mutanter? Det är lätt att säga det senare om man ser ut som James McAvoy, men inte om man har blå fjällig hud och omänskliga ögon.
X-Men: First Class går igenom detta och injicerar en rejäl dos mänsklighet. När de unga mutanterna, ungdomar som hela sina liv haft en enorm hemlighet och nu äntligen är tillsammans med andra som förstår, lämnas ensamma reagerar de precis som ungdomar skulle ha gjort under sådana omständigheter: röjarfest med kraftdemonstrationer.
Darwin (Edi Gathegi), vars kropp automatiskt anpassar sig för att hålla honom vid liv, låter de andra slå honom med tillhyggen för hans hud förvandlas till pansar. Havok (Lucas Till) släpper lös de krafter han alltid pressat djupt inom sig och spränger en staty. Angel Salvadore (Zoë Kravitz) visar insektsvingarna hon tvingats dölja och flyger för sina vänner. De är inga platta seriefigurer. De är människor under unika omständigheter. Samtidigt finns det mycket mer att göra med detta. Jag vet fortfarande inte hur det är att vara Charles Xavier, en man som man inte kan ljuga för, som aldrig kan överraskas, som vet vad som rör sig i hans medmänniskors inre.
Det finns en ordentligt ond skurk i X-Men: First Class, men till och med hans handlingar svävar i närheten av förståelighet, och ingen i publiken kan påstå att hen inte känner åtminstone lite förståelse för Magnetos slutliga vägval. Världen har gett honom tillräckligt med anledningar att vända sig mot mänskligheten.
X-Men: First Class är en serietidningsfilm som försöker ta sig utanför den genren och lyckas åtminstone delvis. Flera ögonblick fick mig att stelna till när jag plötsligt förstod vad det var jag såg och de slutliga vändningarna är som bäst bitterljuva. Om du gillade något alls i de första X-Men-filmerna och har minsta nyfikenhet på karaktärerna så kan jag inget annat än rekommendera X-Men: First Class.
17/6: Freejack (1992). Jag skulle egentligen skriva om The Court Jester i dag men så gick jag på bio och det ena ledde till det andra. The Court Jester följer vid tillfälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar