För ett par år sedan - den exakta tidpunkten varierar beroende på vem som berättar om det - startade en internationell finanskris som inte har lämnat oss än. De av oss som dels förstår att marknader inte är levande varelser utan består av människors beslut och dels inte är så insatta i internationell finans att vi utan vidare slänger oss med begrepp som komplexa derivatinstrument har nog alla ställt samma frågor. Varför hände detta, och hur kunde det framför allt hända igen? Är det några som tjänar på finanskriser och därmed ser till att de händer, eller är finanskrisen summan av många människors misstag och kortsiktiga agerande?
Dokumentärfilmaren Charles H. Ferguson som tidigare gjort film om ockupationen av Irak har genom flera månaders forskning kommit fram till sina svar på de frågorna och han presenterar dem i Inside Job. Det är en mycket arg film, även om vreden förblir kontrollerad, anad under orden i berättaren Matt Damons lugna, bekanta, pålitliga röst. Ferguson och Damon förklarar hur lobbying, press och korsbefruktning mellan de politiska och ekonomiska lägren ledde till allt avregleringar som lät bankerna låna och låna ut pengar i princip obegränsat, spekulera med kundernas pengar och låta lånspiralen fortgå i oändlighet.
Damons röst fyller utrymmena mellan dussintals intervjuer med människor från de politiska och finansiella världarna samt arkivfilm från rättegångsliknande regeringsförhör. Det kvardröjande intrycket är ett av skamlöshet; de här människorna vet att om de bara håller huvudet kallt så kan de snart gå tillbaka till sina palats och smutta cocktails. De har prackat på sina kunder investeringar som de själva kallar för värdelösa, de har lånat ut pengar till kunder som de vet inte kan betala tillbaka, och de har hela tiden räknat med att komma undan med det.
De har rätt. När systemet fungerar märker vi inte av det, och människorna på toppen blir rika. I samma ögonblick som systemet går överstyr kraschar banker, människor förlorar jobb och hem... och människorna på toppen förblir rika. Det är kanske det som Fergusons film är argast över: inte ens när toppcheferna inte nöjer sig med de enorma möjligheter de numera har inom lagens råmärken utan begår rena brott blir de åtalade, eller förlorar pengarna de har tillskansat sig. Systemet fortsätter fungera som tidigare, pengarna fortsätter flöda.
Bland alla dessa toppmän syns Kristin Davis, bordellmamma som under många år levererade prostituerade till finansvärldens trollkarlar. Hon berättar om hur kokain och horor fick Wall Street att snurra även om de inte förstod hur männen kunde komma upp och arbeta morgonen efter.
Stämmer allt detta? Styrs världen av pengastinna män som mer eller mindre medvetet utlöser finanskriser som drabbar miljontals? Jag har inte sett någon kritikstorm mot Inside Job, inte något i stil med det som Michael Moores filmer drabbats av, så jag antar att ingen funnit några större faktafel, eller så vet de anklagade att de tjänar på att hålla käften, fortsätta jobba och vänta tills det här är över. De har säkert rätt i det också.
12/6: Saving Private Ryan (1998)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar