The Graduate hyllades när den kom. Jag har en känsla av att om man bad kritikerna att se om den i dag, fyrtiofem år senare, så skulle de ge ett helt annat omdöme. The Graduate måste ha träffat mitt i en väldigt specifik zeitgeist som nu är död och begraven.
Filmens grundproblem är att alla i den är tråkiga och har tråkigt, allra mest Benjamin Braddock (Dustin Hoffman) som precis gått ut college. Hans föräldrar ordnar en examensfest och det enda alla vill veta är vad han ska göra nu. Han har inte en aning.
En av gästerna är mrs Robinson, spelad av Anne Bancroft som bara var sex år äldre än Hoffman. Hon ber Benjamin att köra henne hem. Där sätter hon igång ett av filmhistoriens minst subtila förförelseförsök vilket får Benjamin att fälla repliken "Mrs Robinson, you're trying to seduce me. Aren't you?". Han är tydligen inte helt vilsen, trots allt.
Han tackar nej, men några dagar senare har han ångrat sig och inleder ett förhållande med mrs Robinson. Det enda de har gemensamt är sex, vilket är en obehaglig överraskning för honom men helt i linje med hennes förväntningar. Hon ville inte ha honom för hans intellekt. Hon ville inte ha honom särskilt mycket alls. Hon har bara tråkigt efter att i närmare tjugo år ha varit gift med en man hon inte älskade eftersom han gjorde henne med barn.
Barnet i fråga heter Elaine och både Benjamins föräldrar och mr Robinson försöker fixa ihop henne med Benjamin, medan mrs Robinson inte alls är pigg på den idén. Benjamin är själv motspänstig tills han upptäcker att han faktiskt kan växla två ord med Elaine utan att bli ännu mer uttråkad. Han börjar gilla henne medan han samtidigt ligger med hennes mamma, vilket är en social situation man helst ska undvika.
Det är väldigt svårt att tycka om Benjamin Braddock. Det är också väldigt svårt att tycka om mrs Robinson, Elaine, mr Robinson, Benjamins föräldrar, eller några andra av de trista typer som paraderar förbi. Nu måste man inte älska karaktärerna i en film för att älska filmen, men de ska i alla fall vara obehagliga på ett underhållande sätt. Jag sitter bara och undrar varför jag ska bry mig om vad som händer de här människorna. Benjamins gnälliga stil, mrs Robinsons iskalla beteende och Elaines tomma naivitet är inte charmerande, bara irriterande.
När The Graduate kom ut hade mina föräldrar inte ens träffat varandra än så barriären mellan mig och den tidens anda är av förstärkt titan. Människorna av 1967 måste ha sett något i Benjamin Braddock som i dag är osynligt.
23/6: Chaos Theory (2007)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar