Dark Star är ett riktigt kärleksprojekt, gjord på en minimal budget och med sitt ursprung i en kortfilm från skaparnas studenttid som fylldes ut med extramaterial för att pressas upp till långfilmslängd. Skaparna var två unga män som senare skulle gå vidare till större saker. Dan O'Bannon, som skrev manus och spelade en av rollerna, skrev några år senare manuset till en liten film vid namn Alien. John Carpenter, som skrev manus och regisserade, har filmer som Halloween, Escape from New York och Village of the Damned på meritlistan. När de gjorde Dark Star hade de ingen erfarenhet, inga pengar och ingen tillgång till rutinerade skådespelare och därför blev produkten något mycket oslipat men vansinnigt charmigt.
Dark Star är namnet på rymdskeppet som de fyra huvudpersonerna åker runt i. Deras uppdrag - som har pågått i tjugo år nu; de är faktiskt inte lika svårt drabbade av lappsjuka som man kan vänta sig - är att leta reda på instabila planeter och spränga dem så att de inte står i vägen för framtida rymdkolonisering. På vad sätt är planeterna instabila? Hur kan en instabil planet möjligen vara farlig för en koloni som rimligen ska ligga på en annan planet? Ställ inte såna frågor, bara häng med.
Man kan komma långt på idéer, och Dark Star har gott om dem. Skeppets kapten är död men hans medvetande finns kvar i en nedfrusen kropp och när det behövs kan han tillfälligt tinas upp för att ge råd. De planetsprängande bomberna är intelligenta och vill detonera. Skeppets maskot är en utomjording som ser ut som en badboll med klor och blir allt svårare att hålla ordning på. De fyra i besättningen, nästan vansinniga av tjugo års enformigt runtresande i ett allt sämre fungerande rymdskepp, har alla sina egna sätt att fördriva tiden.
Det blir problem när en av bomberna tröttnar på att gång på gång armeras och sen inte få sprängas. Den bestämmer sig för att nu är det dags att detonera, och om det sker när den sitter kvar i skeppet så får det bli så, helt enkelt. Det leder till filmens bästa och roligaste scen: förmodligen enda gången i filmhistorien som en karaktär försöker använda logik för att övertyga en bomb att inte explodera. Att det inte finns någon anledning att ge en bomb intelligens och fri vilja, det har vi släppt sen länge. Det är bara ännu ett i raden av missöden som drabbat Dark Stars besättning.
Sedd med ett krasst öga har Dark Star gott om brister. Den lilla budgeten gjorde att specialeffekterna sattes ihop med sytråd och silvertejp och utfyllnadsscenerna ser ofta ut precis som utfyllnadsscener. Det gör ingenting så länge varenda bildruta utstrålar ofördärvad kärlek till filmmediet. Och så länge vi fortsätter skratta.
1/7: Shakespeare in Love (1998)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar