Att göra långfilm av Maurice Sendaks barnboksklassiker Where the Wild Things Are förefaller vid första ögonkastet vara en omöjlig uppgift. Boken innehåller knappt någon text och handlingen, hur vacker den än må vara, verkar helt enkelt inte kunna fylla en hel films längd. Men det finns gott om litterära verk som påståtts vara ofilmbara och ändå högst framgångsrikt filmats. Det var många som inte trodde att Lord of the Rings skulle bli nåt att ha på vita duken.
Efter att ha sett Spike Jonzes filmversion av Where the Wild Things Are är jag dock böjd att hålla fast vid min första uppfattning. Boken berättade en mycket enkel historia om en arg pojke som flyr in i en fantasivärld där han är kung över besynnerliga halvdjuriska varelser, men snart saknar han sin familj och kommer tillbaka till verkligheten där så kort tid har förflutit att middagen fortfarande är varm. För att göra något längre av detta var Jonze tvungen att stoppa in en massa utfyllnad, och det märks.
Pojken, Max, spelas av Max Records och är en typisk fantasifull, kreativ unge av det slag som aldrig har det lätt på film (Min granne Totoro är ett av få lysande undantag). Han känner sig förtryckt och kvävd av sin mor (Catherine Keener), sin syster (Pepita Emmerichs) och en orättvis omvärld. Under ett vredesutbrott biter han sin mor, rymmer hemifrån och hittar en liten båt som han seglar tvärsöver havet, till vildingarnas land.
Max första stund hos vildingarna utgör filmens bästa scener. Till att börja med är vildingarna själva underbara skapelser. Medan jag såg filmen kunde jag omöjligt avgöra om de var CGI eller gammaldags skådespelare i kostymer; när jag kollade upp det efteråt visade det sig att de var en blandning.
Men framför allt är vildingarnas värld fascinerande på så vis att den drivs av barnlekslögner. "Min bil är snabbare än din!" "Men min är snabbast!" "Men min är snabbare än snabbast och det är det snabbaste som finns i hela världen och ingenting kan någonsin vara snabbare, gånger en miljon!" Hos vildingarna är det inte bara tomt prat utan energin som får världen att snurra. Max blir kung eftersom han säger att han är kung. Hans historier och påhitt sväljs hela av vildingarna. Han ger sin första order: en vild fest.
Efter festen börjar filmen flagna. Det finns inte mer material att ta från boken, och de två manusförfattarna Jonze och Dave Eggers kämpar för att hitta något att stoppa in. Då behöver man konflikt, och därför gör de vildingarna till sura och dystra typer, och deras land till ett ställe där allting går fel och blir besvärligt. Ganska snart undrar tittaren varför Max skulle stanna där; kan det rimligen vara bättre än att vara hemma?
Det är inte hemlängtan eller kärlek som får Max att ge upp sin kungatron, det är den betydligt mörkare insikten att han är en dålig kung som gör livet sämre för vildingarna. Och när han kommer hem är det inte som i boken att han knappt varit borta, utan modern har saknat honom och oroat sig sönder och samman. Betyder det att det hela inte var en fantasi utan på riktigt? Om inte, var har Max varit?
Inuti Where the Wild Things Are finns en kortfilm som hade varit underbar. Beslutet att dra ut den till långfilmslängd med hjälp av dyster, handlingsfattig utfyllnad är det som förstör filmen, tillsammans med svårförklarliga avvikelser från boken. Vissa historier ska kanske inte filmas.
13/6: Hard-Boiled (1992)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar