I en svensk skola anno 1940 ber den nye sångläraren "Susen" Bergman (Adolf Jahr) sina elever komma upp och sjunga, en efter en. Några är bra, några är dåliga, och så blir det Inga Danells (Alice Babs) tur. Hon håller sig inte till de rumsrena klassiska visorna utan sätter i stället igång med en swingsång. Magistern blir förtjust, sätter sig vid pianot och spelar loss. Hela klassen samlas längst fram i klassrummet och sjunger tillsammans.
Swingen sprider sig genom huset och aktiverar rektorskan Agda Löfbeck (Viran Rydkvist) som genast stormar upp och sätter stopp för denna omoral. Det blir möte i kollegiet för att avgöra huruvida läraren ska avskedas och eleven bli relegerad. Det ordnar sig den gången, men värre blir det när det visar sig att Bergman spelar piano på samma jazzställe som Inga Danell frekventerar som sångerska under namnet Linda Loy.
Fyrtiotalet måste ha varit en väldigt oskyldig tid i Sverige. Swing it, magistern! var på sin tid ett symptom på samhällets sönderfall och ungdomlig respektlöshet. Hur jag än försöker kan jag inte finna ett enda exempel på det senare; tvärtom är alla ungdomarna nästan patologiskt artiga. Swing-musiken låter i mina öron ungefär lika uppseendeväckande som de gamla svenska folkvisor som föredras av rektorskan. Det värsta som händer är att Inga Danells lillebror Acke ljuger sig in på ett jazzhak, och säkerheten verkar inte alltför hög där. Fanns det inga leg på fyrtiotalet?
Tidsandan har ändrats mer än jag kunde föreställa mig på sjuttio år. Samtidigt som det tydligen är oförlåtligt syndigt att sjunga tam swing så är det helt okej att en yngling målar sig i ansiktet med skokräm för att vara negerassistent åt en trollkonstnär eller att en fyrtioårig lärare har en hemlighet tillsammans med en sextonårig skolflicka vilket den senare tycker är väldigt spännande - deras egen hemlighet.
Rektorskan Löfbeck vänder sig emot cigarrökning på lärarrummet vilket är ännu ett tecken på hennes surkärringskap. Det är helt oproblematiskt att hon efter att ha sett Bergmans och Linda Loys framträdande anklagar honom för att föra det vildaste Afrika mitt in i Sverige, kallar honom för jazzhottentott och förklarar att han drar skam över hennes donationer till Hednamissionen genom att låta eleverna förvandlas till "vilda negerbarn".
Det finns med andra ord en del i Swing it, magistern! som man skulle kunna bli upprörd över om det är det man är ute efter. Det är bara inte samma saker som folk blev upprörda över när det begav sig. Alice Babs kom att bli representant för den yngre generationens hopplösa förfall, trots att hon spelade en käck, välartad flicka vars enda brott var att sjunga en sång som en lärare på skolan inte tyckte om (de andra på kollegiet nynnade gärna med och tvekade inte - äldre män som de var - att understryka hur "förtjusande" flickan var; något annat som inte låter helt bra i dag).
Swing it, magistern! tillhör den svenske cineastens grundutbildning. Den är i dag huvudsakligen intressant som tidsdokument även om den faktiskt gav mig ett och annat skratt utöver mina klentrogna. Skratta med, tralla lite lätt under swingnumren och var glad att den tiden är över sedan länge.
3/7: Independence Day (1996)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar