Härmed inleds filmbloggens första temadagar då jag ska prata om de tre stora "osynlige mannen"-filmerna som var och en gjorde fantastiska saker med sin tids specialeffekter. Jag börjar med den äldsta och bästa.
En mystisk man med huvudet invirat i bandage och Claude Rains röst dyker upp på ett värdshus. Han döljer ögonen bakom mörka solglasögon och håller sig för sig själv. Det går långsamt upp för värdparet vad det är han döljer medan den som vet filmens titel förstod det från början: han är osynlig. I en för sin tid enormt imponerande effektscen tar han av sig kläderna och flyr undan bybornas vrede medan han ger ifrån sig ett klassiskt vansinnesskratt.
Det visar sig att han är dr Jack Griffin, vetenskapsman, troligen kemist. Han har uppfunnit ett ämne som han kallar monocane och testade på sig själv, med dels den uppenbara effekten och dels den något subtilare: han har blivit komplett galen. Han letar reda på en gammal samarbetspartner, Kemp (William Harrigan) som han tvingar att hjälpa till med allt vansinnigare planer. Han tar också kontakt med sin fästmö (Gloria Stuart som över sextio år senare var gamla Rose i Titanic) som han till och med nu i sitt förändrade tillstånd älskar djupt. Hon kan dock inte hindra honom från att mörda och stjäla utan tvingas inse att han inte är mannen hon förälskade sig i.
Även om The Invisible Man har en bra historia och goda skådespelarprestationer så är det här en typ av film där specialeffekterna av nöden tar över helhetsintrycket. De gör ingen besviken. Naturligtvis hade de inte varit imponerande i dag med all datorkraft som gör gammaldags effekter mer eller mindre urmodiga, men för sin tid är de fantastiska.
Den osynlige mannen springer i snö. Han virar upp halva huvudbandaget så att han kan äta, och vi ser att det inte finns något innanför övre halvan heller. Han tar av sig kläderna inför skräckslagna bybor. Han går omkring iklädd endast skjorta. Det finns mycket man inte kunde visa - Griffin förklarar för Kemp att mat syns tills den är smält, att till och med smuts under naglarna är tillräckligt för att avslöja honom och så vidare - men det som visas är inget annat än mirakulöst.
Många av effekterna gjordes genom att filma Rains eller en stand-in i en svart dräkt mot svart bakgrund och sen kombinera det med en annan film. När jag såg filmen märkte jag inte ett spår av det utan trodde att alltihop hade gjorts med dolda trådar och andra trolleritricks, kanske för att jag var upptagen med att förtrollas, men antagligen för att effektmakarna var förbannat duktiga på sitt jobb.
The Invisible Man ger till och med oss barn av 2000-talet en tilldragande upplevelse som är väldigt sällsynt i denna CGI:ns tidsålder, när man visserligen fortfarande kan bli imponerad av effekter men aldrig sitter och gapar och undrar hur det gjordes.
9/6: Full Metal Jacket (1987)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar