Jag fick först den här filmen beskriven för mig som "lesbian cheerleaders fight crime". Det var inte helt korrekt; en så fantastisk film har naturligtvis aldrig gjorts. Men den är rolig, underhållande, klipskare än den ser ut och klart underskattad. Den bygger på en kortfilm som fick diverse festivalpriser, men långfilmen gjorde ingen större succé bland kritikerna. Jag undrar hur fantastisk den där kortfilmen var, för långversionen är en njutning.
Handlingen är löjlig och vet om det. I SAT-testet (ungefär amerikanska motsvarigheten till högskoleprovet) finns det ett dolt psykologiskt test. De som får rätt resultat får bli medlemmar i D.E.B.S., vilket står för Discipline, Energy, Beauty, Strength. Det är en hemlig, våldsam, statlig grupp som består helt och hållet av tokigt snygga tonårstjejer i skoluniformer. Vad händer om en tjej som inte är tokigt snygg gör rätt på det dolda testet? Sånt ska man inte fråga.
Filmen fokuserar på en grupp om fyra D.E.B.S.-medlemmar. Janet (Jill Ritchie) är ditz, Dominique (Devon Aoki som vi känner igen som den späda dödskonstnären Miho i Sin City) är franskasiatisk sexmissbrukare, Max (Meagan Good) är boss och Amy (Sara Foster) är vår huvudperson som lyckades få alla rätt på D.E.B.S.-testet.
Lucy Diamond (Jordana Brewster) är ett kriminellt geni som Amy skrivit en avhandling om. Amys grupp får i uppdrag att övervaka henne när hon tar kontakt med en rysk yrkesmörderska (Jessica Cauffiel). Det visar sig att det trots de inblandades yrkesval inte är något kriminellt på gång, utan det är en dejt som dock inte går något vidare och slutar när Lucy upptäcker D.E.B.S.-tjejernas närvaro. Det blir eldstrid och Amy finner sig öga mot öga med Lucy Diamond i en klassisk Mexican standoff.
Tydligen gillar Lucy den typen av situationer för hon känner sig tvungen att träffa Amy igen. Hon tar sig in i D.E.B.S. högkvarter och innan Amy hinner bli mycket äldre inser hon att hon har känslor för Lucy också.
Det hade så lätt kunnat bli enbart exploitativt och jag ska inte ljuga och påstå att det inte är exploitativt alls. Men hela filmen spelas med glimten i ögat, med en påtaglig charm och med en självdistans som avväpnar kritikerna.
Dessutom är den smart. Det finns fler bottnar i den här historien än man kan tro av en kort beskrivning och en titt på DVD-omslaget. Framför allt innehåller den två riktigt intelligenta vändningar, en så subtil att jag såg den direkt och väntade halva filmen på att den skulle sägas rätt ut, och den andra så uppenbar att det tog mig flera dagar att fatta den.
22/5: Superman the Movie (1978)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar