Life of Pi (2012) - 6/6

Jag ser mycket film, men jag går rätt sällan på bio. Det är inte för att jag inte tycker om upplevelsen att sitta i mörkret, titta på en gigantisk skärm och lyssna på magnifikt ljud; det är för att de sakerna helt enkelt inte väger upp nackdelarna. Jag är över huvud taget inte lika fascinerad av bild- och ljudkvalité som många andra och kan inte undgå att lägga märke till att de som orerar mest kring sådant inte verkar tycka om film särskilt mycket. De nämner aldrig en fantastisk rulle de såg; bara hur fin bild de har hemma. De lägger ner tusentals kronor på utrustning och använder den till att titta på Transformers.

På bio är man dessutom mer eller mindre fast. Kommer någon att tjafsa, prassla eller leka med sin mobiltelefon under filmen? Kommer ett plötsligt uppkommet naturbehov att tvinga mig att välja mellan obehag och att missa en bit? Kommer ljudet att vara så högt att jag önskar att jag tog med mig öronproppar? På många plan vinner mitt vardagsrum, trots total avsaknad av flådig utrustning. Min gamla tjock-TV och äldre DVD-spelare är allt jag behöver för att njuta av en bra film, särskilt som jag kan ligga ner i soffan medan jag tittar, sätta ljudet på den nivå jag vill ha, vara säker på att ingen stör mig och jag inte stör någon, äta vad jag vill och pausa under eventuella toalettbesök. Det är därför jag allt som oftast bidrar till biografernas sjunkande besökssiffror.

När jag väl går på bio är det - om det inte råkar vara bara för att jag är pigg på att gå på bio för själva upplevelsens skull - för att det går en film jag inte vill vänta med att se eller en film som jag av en eller annan anledning vill se just på bio. Till exempel hade jag hört att man ville se Avatar i 3D, så i stället för att vänta på att 3D skulle bli standardutrustning för hemmet så såg jag den på bio. Jag kunde lika gärna ha väntat för den filmen gjorde inget spännande med sin 3D, men det hör inte hit. Av samma anledning såg jag Hugo på bio, men där var det betydligt mer berättigat. För första gången fick jag se 3D användas på ett bra sätt av en skicklig filmskapare, inte som en inslängd gimmick eller som i Avatars fall bara en extra effekt som försvann bland de andra. Hugo i 3D är en upplevelse jag inte hade velat missa.

Och därmed kommer vi till dagens ämne: Life of Pi. Jag visste att det var en vacker film som bara av den anledningen skulle avnjutas på bio, med de därtill hörande fördelarna med stor bild. Jag visste också att samma människor som sa att Hugo gjorde 3D bra, sa att Life of Pi gjorde 3D bra. Så jag knallade glatt iväg till bion med så små förkunskaper som möjligt. Jag visste att huvudpersonen befann sig på en liten båt mitt i havet, jag visste att en tiger var inblandad (men hade fått för mig att den var en hallucination), och det var allt.

Jag kan rapportera att Hugo numera representerar filmhistoriens näst bästa bruk av 3D. Redan under förtexterna sugs vi in i filmens värld när vi ser den djurpark där huvudpersonen Pi (Gautam Belur, Ayush Tandon, Irrfan Khan och Suraj Sharma vid olika tidpunkter) växer upp. Djuren går omkring bland växter och förtexter, ibland framför, ibland bakom, och det ser verkligare ut än verkligheten själv. Framför allt är det vackrare.

Via den vuxne Pi (Irrfan Khan) som intervjuas av en författare (Rafe Spall) får vi höra historien om hur han levde på ett zoo skött av hans far (Adil Hussain). Den innehåller mycket som inte förefaller spela någon större roll, men även det skänker en air av realism till berättelsen. Hur många av oss har en dramaturgiskt korrekt historia, med början, mitt och slut, att berätta ur våra egna liv? Den historia som författaren har kommit för att höra börjar först när familjen tvingas sälja djuren och följa med dem på ett fartyg på resa över Stilla Havet. I en fruktansvärd storm går fartyget under, Pi (nu Suraj Sharma) lyckas ta sig ombord på en livbåt men ombord finns även den bengaliske tigern Richard Parker. Pi måste inte bara överleva att vara skeppsbruten, han måste dessutom överleva nära sällskap med en hungrig tiger.

Men ärligt talat: berättelsen spelar inte så stor roll. På många sätt är Life of Pi ytans triumf över innehållet. Faktum är att historien har problem, stora problem, och att dess grundläggande budskap är mig motbjudande. Men det gör inte mycket, för Life of Pi är det vackraste jag någonsin sett på film. Alla tekniska framsteg, alla trevande experiment med CGI, all dyrbar utveckling kring 3D, alla årtionden av filmisk erfarenhet för att utröna vad som fungerar och vad som fallerar på bioduken, alltihop var till för att skapa filmer som Life of Pi. Och nu har vi äntligen gjort det.

Jag tappar andan när jag tänker på det. Life of Pi har de underbaraste undervattenscener som filmats. Inget annat jag sett kommer i närheten. Här är havet en levande, verklig miljö, inte bara en skuggliknande bakgrund. När Pi simmar bland hajar ryser även den som satt oberörd hela vägen genom Jaws och aldrig tvekat inför att kasta sig ner i det mörka våta. Jag tänker på maneterna, och djuphavsfisken, och rockorna, och jag vill tillbaka till bion. Jag vill se alltihop igen. Även om jag hela tiden vet vad som väntar.

Djuren. Åh Gud, djuren. Richard Parker är en magnifik tiger, inget tecknat gulligt djur utan en riktig tiger med klor och huggtänder och växande hunger, en ständig dödlig närvaro och lika verklig som vilken tiger av kött och blod som helst. Jag vet inte var den riktiga tigern slutar och CGI:n börjar. Jag är inte ens säker på att det någonsin fanns en riktig tiger eller om Richard Parker bara består av pixlar, och det faktum att jag inte vet och inte heller bryr mig är ett bevis på hur fantastisk den här varelsen är.

Och han är inte den enda. Alla djuren, de från djurparken och de som faller i havet från fartyget och de som Pi stöter på ute på havet och på ön, som jag inte ska nämna mer om, är lika briljanta skapelser som Richard Parker. Det här är en saga, men dess invånare kommer inte ur någon saga utan direkt ur verkligheten. Förbättrad verklighet.

Life of Pi är en enastående upplevelse av skönhet och visuell extas. Det är egentligen allt den är, så varför tycker jag så här mycket om den när min reaktion på Avatar var en axelryckning, trots att den filmen precis som Life of Pi hade sina specialeffekter som främsta dragplåster runt en historia som inte var något att skryta om?

Flera anledningar. Till att börja med kom Avatar aldrig i närheten av det här. Dess 3D var ett tanklöst tillägg, till att börja med. Det användes inte på något intressant sätt. Avatar var inte heller alls lika vacker, och hur välgjord den än var så fanns det ingen anledning att bry sig om det man såg. Den målade upp ett främmande landskap som var så främmande att dess enda koppling till oss var klumpiga och klichéartade metaforer. Life of Pi lägger sin skönhet i vår egen verklighet, syner vi föreställer oss finns. Det overkliga blandas med det verkliga; det är inte bara en duk mot vilken skådespelarna agerar.

Så Life of Pi är vackrare, men dess historia är dessutom bättre. Jag må inte vara begeistrad av den eller tycka om dess budskap, men den liknar i alla fall inte mycket jag sett förut medan Avatar var en enda stor säck med trista klichéer och förutsägbarhet. I Life of Pi visste jag aldrig vad som skulle hända, och vad mera är så brydde jag mig om Pi, tyckte om honom, medan de blåa kattmänniskorna aldrig blev något annat än blåa kattmänniskor för mig. När Pis fartyg går under betyder det något. När vi ser det sjunka i en av filmens mest häpnadsväckande scener känns det i hela kroppen, inte bara för att det är så vackert utan därför att vi vet vad det här innebär för Pi, som svävar framför oss och ser det hända tillsammans med oss. Hans känslor gör det rörande.

Om du aldrig går på bio, ska du nog fundera på att göra det bara den här gången. För Life of Pi på bio är en upplevelse som inte går att få på något annat sätt. Den är koncentrerad skönhet, den vackraste film som gjorts.