Plötsligt dök tre filmer upp med samma premiss: asteroider stora nog att utrota allt liv på jorden är på väg hit och vi måste försöka stoppa dem. Asteroid gjordes för TV, hade Michael Biehn i huvudrollen och passerade nästan obemärkt. Deep Impact gav oss Morgan Freeman, Robert Duvall och en ung Elijah Wood, samt ett åtminstone halvrealistiskt försök att bemöta ämnet. Den sämsta och mest framgångsrika är dagens ämne: Armageddon.
Om den här filmen bevisade något är det att man kan stoppa in nästan hur mycket talang som helst i en film och ändå inte vara säker på att få ut något bra. Bruce Willis, Steve Buscemi, Peter Stormare, Billy Bob Thornton, Ben Affleck, Michael Clarke Duncan, och filmskapare som Jerry Bruckheimer och Michael Bay som har visat att de är kapabla att skapa underhållande action. Och inte en enda inblandad lyckas producera något.
Handlingen förklaras i filmens inledande - och enda någorlunda underhållande - scener. En gigantisk asteroid ("the size of Texas"; då Texas inte är tredimensionellt undrar jag exakt vad som menas med det men då ett betydligt mindre föremål räcker gott för att döda varenda människa kan det lämnas därhän) är på väg rakt mot Jorden och NASA försöker komma på ett sätt att rädda vår planet. De har diverse planer som förkastas och kommer till slut fram till att deras bästa chans är att landa ett gäng astronauter på asteroiden, borra ett djupt hål, släppa ner en atombomb och åka därifrån. Det ska dela asteroiden i två delar som missar Jorden, och allt är väl.
De hämtar den bäste oljeborraren i världen, Harry Stamper (Bruce Willis), som för tillfället hänger på ett fartyg tillsammans med sin dotter Grace (Liv Tyler, inte bättre här än nånsin annars) och sitt crew, bestående av A.J. (Ben Affleck) som ligger med Grace, den gigantiske Bear (Michael Clarke Duncan), det irriterande geniet Rockhound (Steve Buscemi)... och så vidare. Harry tar med sig Grace till NASA, mot hennes vilja hur nu det går till, och där informeras de om den förestående katastrofen. De vill att Harry ska träna astronauterna till att borra men Harry föreslår att de i stället ska skicka upp honom, A.J. och de andra. NASA går med på det efter en betänketid av negativ längd.
Borrarna tränar, A.J. och Grace nojsar, rymdskeppen skickas upp, de landar på asteroiden, de plockar upp en knäpp ryss (Peter Stormare) på vägen, allt går käpprätt åt helvete ("it's a goddamn Greek tragedy" enligt Rockhound) och det kommer ett slut som jag har hört talas om att det finns människor som gråter åt. Jag vet inte vad det är för fel på dem.
Vi pratar om en film som suger ut all talang ur sina skådespelare. Vi pratar om en film vars klipp har en genomsnittslängd på en och en halv sekund. Vi pratar om en film som gör sitt bästa för att slita ut våra ögon, våra öron och vår hjärna, och lyckas över förväntan. Vi pratar framför allt om en film som är så outsägligt korkad att det knappt går att förmedla i text.
Det är lättare att träna borrare till att bli astronauter än att lära astronauter borra. När den dinosaurdödande asteroiden krockade med Jorden såg vår planet exakt likadan ut som i dag. Människor över hela världen reagerar på samma händelse, alla i dagsljus. Amatörer överlever - och håller sig till och med vid medvetande - när G-krafterna når tvåsiffrigt. En astronaut som är expert på just den typ av atombomb han har framför sig och är med på rymdskeppet just för att han är expert på den bomben måste lik förbannat mella över vilken tråd de ska klippa av när den obligatoriska desarmeringsscenen ska lidas igenom. Listan fortsätter.
Att se Armageddon är att låta sig misshandlas. Att döma av dess framgångssiffror finns det många masochistiska biobesökare.
6 kommentarer:
Ibland ser jag inte kopplingen mellan din recension och ditt betyg, och detta är ett sådant fall.
"Mja, men två kan den få i alla fall, jag skrattade ju faktiskt till vid ett tillfälle där i mitten."
Överlag så är det oproportionerligt med ettorna och femmorna. Logiskt sett så borde det vara dubbelt så många 2,3,4 som 1 och 5. Eftersom du troligtvis inte är en robot så tänker du nog inte i en skala om fem egentligen, men allting som landar på 1-1.5 borde bli 1, och allt på 1.5-2.5 bli 2. Du har ju dock 8 ggr så många av mittensiffrorna istället för 2 ggr, vilket ger att det snarare krävs 1-1.2 respektive 4.8-5 för att få extrembetygen. Är detta ett medvetet val?
Varför borde det vara dubbelt så många 2/3/4 som 1/5?
Om det är en skala som börjar på 1.00000 och slutar på 5.00000, och ett betyg kan landa vart som helst därimellan (exempelvis 1.89872 eller 3.33813 osv) så blir ju allt mellan 1.50000 till 2.49999 en tvåa när du avrundar, medan endast 1.00000 till 1.49999 blir 1. Dubbelt så många!
Ja det finns en miljard hål i detta resonemang, men eftersom det är till din fördel beträffande mitt påhopp så borde du inte peka ut dessa.
Då låter jag bli. Som skalan är nu så är 1 och 5 extremerna; 1 är det uslaste som får mig att undra hur det någonsin kunde skapas och 5 är helt awesome "det är härför jag älskar film", typ. Kategorierna är inte lika stora.
Om jag kunde göra om det hade jag haft en sexgradig (för att skilja mellan negativa och positiva "treor"; det viktigaste är ju ändå om filmen är att rekommendera eller inte) och jämnare skala. Men orka ändra nu.
Ok. Jag köper ditt resonemang i teorin, men i detta fallet förstår jag faktiskt inte. I princip inte ett positivt ord i hela texten, med sammanfattningen "Att se Armageddon är att låta sig misshandlas.", men ändå inte en 1a?
You're right, you're right. And when you're right, you're right. Jag var för fast i "hur kunde detta nånsin bli gjort?"-kriteriet. Jag förstår hur Armageddon blev gjord, så det blev ingen etta.
Skicka en kommentar